Det finns speciellt en typ av film där Robert Altman excellerade som regissör. Filmer med stora ensembler och flera parallella trådar eller bihandlingar som oftast, men inte alltid, löper samman mot slutet eller, åtminstone, rör sig inom samma mer eller mindre begränsade ramar.
Ramen utgörs i det här fallet av modeveckan i Paris. Vi möter modeskapare, modeller, journalister, fotografer, fashionistas och hangarounds. Modevärlden verkar, för en utomstående, vara så bisarr att den är en satir i sig själv och visst finner man ett nöje i att få lite flöde över sina fördomsvattenkvarnar ibland, men satiren är inte den främsta behållningen med den här filmen. Rollistan är imponerande (den som vill spela superkändisbingo bör även hålla koll på alla i folkvimlet) och även om det egentligen inte gavs så mycket tid åt någon att glänsa i filmen, är det ändå kul att se sådana som Anouk Aimée, Richard E. Grant och Forest Whitaker i aktion. Linda Hunt är alltid sevärd och Rossy de Palma har jag bara sett i Almodóvars filmer tidigare. Kim Basinger, som ju hade sitt ögonblick i L.A. Confidential, gör riktigt hyfsat ifrån sig som modereportern Kitty Potter. Kitty, med assistent och kameraman, jagar intervjuer på alla visningar. Uppenbarligen kan hon inte så mycket om mode eftersom hon läser upp alla frågor från skyltar som assistenten har förberedda. Till slut, efter en visning som av olika skäl genomförts utan själva kläderna, får hon nog. När kejsaren nu till sist, definitivt visat sig vara naken, lämnar hon över mikrofonen till assistenten och lämnar med orden ”Grattis, du fick just en karriär, nu skiter jag i det här.”
Altmans tidigare, strukturellt likartade filmer Nashville, The Player (Spelaren) och Short Cuts blev framgångsrika och mottogs dessutom positivt av kritikerkåren. Prêt-a-Porter möttes inte lika nådigt. Jag kan förstå kritikernas synpunkter att filmen är rörig och missar målet i satiren. Altmans arbetssätt, där han i stora delar improviserar fram filmen med ensemblen, får problem i stora scener mitt i röran runt verkliga modevisningar. I flera längre sekvenser använde han flera kameror och hade alla nyckelkaraktärer ”mickade” på separata kanaler. Instruktionen var att stanna i rollen hela tiden, vad som sedan kom med i filmen bestämdes först vid klippbordet. Fanns det några bra improviserade repliker bland det inspelade materialet fick det styra hur scenen klipptes ihop. Resultatet är en film där det i de små ögonblicken ibland känns som att valen har gjorts för att plocka poäng för stunden, snarare än att ge en maska i den intrikata väven. Den är inte lika bra som de först nämnda filmerna, den känns lite lösare innanför den något diffusare ramen och det finns trådar som inte leder fram till en poäng, men det är, trots allt, ändå en underhållande film – men behållningen ligger i karaktärerna, detaljerna och episoderna, inte helheten. En återkommande och lustig liten igenkännandets detalj, är hur person efter person trampar i hundskit. När filmen spelades in hade parisarna ännu inte börjat koppla sina hundar så trottoarerna var, i allra högsta grad, minerad mark. För övrigt är det alltid trivsamt att få se Paris på film. Och, om inte annat, är filmen sevärd i det avseendet att det var sista gången Marcello Mastroianni och Sophia Loren möttes på filmduken.
På något sätt tilltalas jag ändå av rörigheten och trots alla reservationer är det här en film jag fortfarande har nöje av när jag ser den ungefär vart femte år.
1994
133 min