Manus av Noël Coward. Regi David Lean. Rex Harrison i huvudrollen och Margaret Rutherford som medium. Vad skulle kunna gå fel?
Tydligen en hel del om man ska döma av Noël Cowards reaktion när han såg den färdiga filmen. Han tyckte att David Lean hade förstört det bästa han någonsin skrivit.
För oss andra är det 96 minuters trivsam underhållning.
Charles Condomine (Rex Harrison) blev änkling för sju år sedan men är sedan fem år omgift med Ruth (Constance Cummings som spelade Miss Jerry Healy i Night After Night). Till professionen författare, har Charles i researchsyfte anlitat ett lokalt medium för en seans efter kvällens middagsbjudning. Madame Arcati (Margaret Rutherford) går i trans, borden skakar men inget mer händer, förutom att Charles tycker sig höra en röst. När gästerna lämnat uppenbarar sig Elvira (Kay Hammond), spöket efter hans första fru. Hon är synlig för Charles men inte för Ruth. Kvällen slutar med osämja mellan makarna, hur skulle Ruth kunna tro på något så vansinnigt som att Elvira har kommit tillbaka. Ruth blir så småningom övertygad, hon försöker övertala Madame Arcati att komma tillbaka och städa upp efter sig. Efter andra konsultationer, tror Ruth att hon genomskådat Elvira. Spöket är här för att ta livet av Charles, för att på så sätt kunna bli tillsammans för evigt. Det visar sig att hon har rätt då hon själv faller offer i en riggad bilolycka, orsakad av Elvira men avsedd för Charles. Charles kontaktar nu själv Madame Arcati för att bli kvitt Elvira. Det enda resultatet av denna seans är dock att Ruth också uppenbarar sig.
Blithe Spirit hade varit en framgångsrik teaterpjäs i London. Det har funnits synpunkter på rollbesättningen i filmen, t.ex. Rex Harrison i huvudrollen. På scen hade han spelats av en mindre attraktiv och fylligare skådespelare, en uppenbarelse som helt ändrades med Harrison i rollen. Vad det gäller honom kan det möjligen finnas fog för synpunkten att han bara spelar Rex Harrison, och visst kan man (mer än) skönja vissa gemensamma drag mellan Charles Condomine, Henry Higgins och Daniel Gregg (The Ghost and Mrs. Muir). Personligen kan jag inte säga att det stör mig, alla dessa karaktärer är underhållande i sig själva. Det fanns också de som tyckte att Kay Hammond var snyggare på scen än i filmen, vilket ju är en så dum synpunkt att den inte behöver kommenteras. Margaret Rutherford hade varit publikfavoriten i scenuppsättningen, men under inspelningen var Rex Harrison rejält irriterad på henne. Jag tycker inte att det lyser igenom på duken och Dame Margaret är perfekt i rollen. Slutet är annorlunda i filmen jämfört med pjäsen, vilket var det som framför allt fick Noël Coward att gå igång. Jag föredrar det slut vi ser i filmen.
Trots övervägande delen positiva recensioner, blev Blithe Spirit ingen publikframgång. Det är dock en film som åldrats med värdighet och ökande anseende, den räknas nu som en klassiker. Jag tycker om den, rekommenderar den gärna, och ser om den med behållning ungefär var sjunde år. Jag har inte sett nyinspelningen, med den svenska titeln My Better Halves, från 2020.
1945
96 min
