Den här versionen av Noël Cowards pjäs har blivit tämligen ljumt mottagen av såväl kritiker som publik. Och med viss rätt, den når inte samma nivå som 1945 års upplaga.
Intentionen att modernisera, med respekt för originalet, har varit god, men regissören Edward Hall lyckas bara delvis. Moderniseringen fungerar bra på så sätt att det känns mer som film än filmad teater, respekten märks mest i miljöer, kläder och viss mån språket. Men…
Filmen är som bäst i de partier där manus ligger närmast originalet. Flera nyskapade scener som saknar motsvarighet i den äldre filmen faller ganska platt. Antingen för de berättelsen på ett sidospår som inte är tillräckligt bra, alternativt ger de överflödig karaktärsetablering eller -utveckling. I något fall utgör avstickaren en ren longör. Något som däremot fungerar bra, är att Madame Arcati fått mer, nyskrivet utrymme. Speciellt som Judi Dench ger karaktären mer tyngd och värdighet, utan att tappa humorn.
Slutet är helt omgjort jämfört med 1945, med inslag av teaterpjäsens slut kompletterat med helt nya idéer som jag inte tycker fungerar. Den här storyn behöver inget ”vad hände sen?”.
Skådespelarna gör annars en fullt godkänd insats med det material de har till förfogande. Jag föredrar faktiskt Dame Judis Madame Arcati framför Dame Margarets. Dan Stevens gör en bra, om än stundtals något stirrig Charles. Isla Fischer och Leslie Mann lämnar inget övrigt att önska som Ruth respektive Elvira.
Det är inte världens roligaste film, men en regnig novembereftermiddag när man råkar hitta den på någon strömningsplattform, erbjuder den ett betydligt mer nöjsamt tidsfördriv än att sortera nytvättade strumpor.
2020
96 minuter
