Bland de klassiska deckarna är Lord Peter Wimsey min absolute favorit. Dorothy Sayers romansvit bjuder på, förutom skickligt konstruerade detektivhistorier, karaktärer vars bakgrundsteckning och utveckling vida överträffar de hos hennes mer allmänt kända, samtida författarkollegor.
Bortsett från enstaka TV-filmer och två utmärkta BBC-serier på 70- och 80-talen, är det här den enda spelfilm som bygger på någon av hennes romaner om Lord Peter.
När Dorothy Sayers presenterar oss för Lord Peter Wimsey har han redan fått ett visst rykte om att med skarpsinne kunna lösa smärre brottsmysterier. Trasig i själen efter erfarenheter från första världskriget, har detektivandet varit en bra distraktion. Till hjälp har han ofta sin butler Bunter, en tidigare underlydande från skyttegravarna. Bunter har vårdat lorden genom de värsta PTSD-perioderna, mellan dem finns en uppriktig och äkta tillgivenhet. Flera brott blir också lösta i samarbete med polisdetektiven Parker, som under romansvitens gång gör en lyckad karriär. Parker och Lord Peter blir nära vänner, inte minst som Parker gifter sig med Lady Mary, Peters syster.
Några böcker in i sviten blir Lord Peter djupt förälskad i Harriet Vane, en deckarförfattare som är åtalad för giftmordet på sin älskare (helt klart så att Sayers blivit förälskad i sin skapelse och skrivit in sig själv i boken). Efter att Lord Peter lyckas rentvå henne från misstankarna, utvecklar de en nära vänskap. Likt droppen urholkar stenen, faller Harriet slutligen för Peters uppvaktning. I den sista, av Sayers själv avslutade, boken gifter de sig. Ungefär där börjar filmen.
De nygifta har lovat varandra att lämna allt som har med brott att göra, ingen mer detektiv, inga mer kriminalberättelser. Peter har köpt Harriets barndomshem som bröllopsgåva. De är nu på väg att installera sig i det nya hemmet, då den tidigare ägaren, den allmänt och genuint illa omtyckte Noakes, hittas mördad i husets källare. Det finns många misstänkta med motiv, varav ingen kan presentera ett alibi. Ett intressant problem, men de nygifta har ju slutat med sådant…
Det ska konstateras att drygt halvannan timme är helt otillräckligt för att kunna göra någon av Dorothy Sayers detektivromaner rättvisa. Likaså är det omöjligt att på den tiden presentera karaktärernas komplicerade bakgrund. Detta givet, så tecknar Robert Montgomery ett fullt rimligt porträtt av Lord Peter. På samma sätt gör Constance Cummings (det har visst blivit mycket Constance Cummings på senaste tiden) en sympatisk Harriet Vane. Den karaktär som tar mest skada i adaptionen är Bunter (Seymour Hicks) som mest blir en butler enligt standardmallen. En stor del av filmen fylls med Peters och Harriets dialog och älskvärda gnabb, men bra balanserat; trots tydlig inspiration därav, blir det aldrig screwball och heller inte en blek kopia av Nick & Nora (The Thin Man-filmerna), detta utan att man känner att de missat målet. Själva detektivhistorien blir väl ”sådär” i det här formatet, men på det stora hela är det en lagom sympatisk och underhållande film.
1940
99 minuter
