Nu börjar förtexterna. Man makar man sig tillrätta i biofåtöljen eller kanske TV-soffan, ser till att man har koll på godispåsen så det inte ska prassla så mycket. Och så denna förväntan, nu börjar det snart. Men ibland har har det redan börjat, alternativt döljer sig ett magnifikt filmarbete redan bakom förtexterna…
Les parapluies de Cherbourg – Paraplyerna i Cherbourg (1964)
Det finns mycket i den här filmen som är så bra…
Kameran, initialt riktad ut mot hamnbassängen i Cherbourg, vinklas ned mot gatan så vi ser stenläggningen, med sina reparerade skador. Nu kommer regnet. Vi ser ovanifrån hur de förbipasserande fäller upp sina paraplyer eller skyler sig med vad de har tillhands, men det regnar uppenbarligen inte värre än att några enstaka tappra utan regnskydd promenerar förbi i måttlig takt.
Färgschemat är väldigt dovt för att vara just den här filmen. Det första röda paraplyet, den förbirullande barnvagnen och matrosernas tofsar utgör kraftfulla accenter mot det gråmurriga. Och den där musiken. Av Michel Legrand. Jacques Demy regisserade, om nu någon har missat det.
Annars var just färgerna en icke försumbar komponent i Demys filmskapande. Kanske inte så mycket i Lola och La baie des anges (Änglabukten), som båda var i svart/vitt, men till den här filmen specialtillverkades tapeterna till det Emeryska hemmet för att matcha färgsättningen i Genevièves kläder – för att nämna ett exempel. Inför inspelningen av den följande Les demoiselles de Rochefort (Flickorna i Rochefort) målade man om stora delar av stadens bebyggelsen. För övrigt har staden Rochefort, mig veterligen, inget annat än namnet gemensamt med det utmärkta Belgiska trappistölet.
Touch of Evil – En djävulsk fälla (1958)
Men här finns ju inga förtexter, utropar vän av ordning. Nej, inte numera, det stämmer.
Som så många av Orson Welles filmer, är även denna omgiven av kontroverser. Efter inspelningen hade regissören andra plikter att fullgöra, klippningen skulle någon annan göra efter hans instruktioner. Filmbolaget hade dock en annan kreativ (läs kommersiell) vision än Orson. Efter premiären skickade Welles ett brev till bolaget, 58 sidor som beskrev vad som var fel i klippningen och hur det egentligen borde vara. Ett av dessa fel var att förtexterna låg ovanpå denna fantastiska kameraåkning, en tagning i mer än tre minuter, utan några klipp.
1998 presenterades en version av filmen där man, så långt som det var möjligt, hade korrigerat i enlighet med anvisningarna i brevet. Därför kan vi nu se inledningsscenen i sin fulla prakt. Att lösa kameraåkningen rent tekniskt är i sig själv en imponerande prestation. Att allt som händer sker så naturligt okomplicerat, är tydligt vittnesbörd om regissörens geni. Hur bilen och paret Vargas interagerar i korsningen och vidare mot och genom gränskontrollen är en njutning att se.
Breakfast at Tiffany’s –
Frukost på Tiffany’s (1961)
I gryningsljuset ser vi från avstånd en ensam taxi närma sig i ett folktomt Manhattan. Den gula bilen stannar utanför Tiffany’s och släpper av sin passagerare, en mycket elegant ung kvinna. Hon skrider fram mot ett av skyltfönstren. Öppnar den medhavda papperspåsen ur vilken hon tar fram en sådant där vidrigt amerikanskt wienerbrödsimitationsfrukostbröd och en mugg kaffe (med tanke på inspelningsåret, troligen lika vidrigt som brödet). Hon förtär denna sin frukost och slutför sedan sin walk of shame hemåt i den tidiga morgonen. Allt till de smäktande tonerna av Henry Mancinis Moon River. (Rent generellt, visst betyder musiken mycket för förtexterna; se bara på Bondfilmerna som ju har legendariska titelsekvenser till högklassig musik.)
Truman Capote, som svarade för den litterära förlagan, lär inte ha varit helt nöjd med den här filmen. Dels är den betydligt glättigare än boken, dels hade han föredragit Marilyn Monroe i rollen som Holly Golightly. Man får respektera hans åsikter, men om han hade fått bestämma, tvivlar jag på att filmen hade fått samma ikoniska status. Det här är en film som nästan alla känner till, även de som inte sett den.
