Jag tycker om när filmer törs ta sig tid. Lucky törs ta sig tid. Egentligen händer ingenting i den här filmen, men i det lilla händer det ändå väldigt mycket. Harry Dean Stanton gör en fantastisk roll som Lucky i en av sina sista filmer.
Lucky bor i en dammig, och som det känns, avlägsen ökenstad. För att beskriva känslan över staden, ja egentligen över hela filmen, så är det lite Twin Peaks. När man ser de första avsnitten av Twin Peaks, så finns det två olika sidor, en ljus och en mörk, Den ljusa sidan är den som syns utåt, men man anar en väldigt mörk underström. Atmosfären över den här filmen är som den ljusa sidan av Twin Peaks. (Det hela blir ju inte sämre av att David Lynch faktiskt dyker upp i en biroll.)
Den yttre handlingen är, i stort sett, att vi får följa Lucky några dagar i hans liv. Han går sina dagliga promenader i ökenstaden där han bor. Han löser sina korsord. Han pratar med folk på den diner där han äter och den bar där han tar sin Bloody Mary. Han handlar sina cigaretter och sin mjölk. Han tittar på den vanliga frågesporten på sin TV. Det är i stort sett hela handlingen, och man njuter av varje minut.
Lucky är 90 år gammal, Stantons ålder under inspelningen, så visst är det en film om åldrande. Vissa kritiker har beskrivit filmen som en meditation över människans dödlighet. Det finns mer än ett tillfälle då vi upplever ateisten Luckys dödsångest och rädsla inför den kommande tomheten, men jag kan ändå inte hålla med helt om den beskrivningen. För mig är filmen minst lika mycket en stillsam hyllning av det liv som varit och en positiv acceptans av den dag som idag är.
För Lucky har inte lagt av än, dagen ska gripas och det finns en dag imorgon också. Jag tycker det finns två scener som symboliserar det med all tydlighet. Luckys kaffebryggare har en klocka som under den första delen av filmen blinkar på 12:00. Styrkt efter en berättelse om att kunna samla ihop sig till att känna glädje även i de svåraste situationer, ställer han klockan rätt – klockan är inte tolv slagen ännu. Den andra scenen är när han, inbjuden men oväntad, dyker upp på ett mexikanskt födelsedagskalas. När alla sätter sig ner efter att ha sjungit för festföremålet, blir Lucky stående, tyst en stund och börjar sedan sjunga en mexikansk sång. Mariachiorkestern faller in, festdeltagarna lyssnar andäktigt och sjunger med i refrängen. Succé. En underbar och rörande scen. Det finns faktiskt en scen till, nära slutet (av filmen), där Lucky säger att sanningen är att allt kommer att ta slut och sluta i tomhet, det enda som återstår är ingenting. När han får frågan vad vi kan göra med det, svarar han ”We smile”.
Det här är Harry Dean Stantons unika svanesång, men vi ska inte glömma att han supportas av flera bra birollsinnehavare av vilka kan nämnas t.ex. Tom Skerritt, Ed Begley Jr. och Berry Shabaka Henley. Regidebuterade gjorde John Carroll Lynch (som varit synlig i ett större antal mindre roller i olika TV-serier, men inte är släkt med David), en imponerande debut med mersmak.
För den som vill se en film med en lugn, något melankolisk varm humor utan något trams, men med ett icke försumbart mått av eftertanke, kan jag inte göra annat än att ge mina allra varmaste rekommendationer. Och en sista sak… Sitt kvar, du får absolut inte missa det sista som sker innan eftertexterna börjar rulla.
2017
88 min
