Filmatisering av seriehjältar är inget helt nytt påfund. Att filmatiseringarna möts av omfattande kritik är heller inget nytt. En av de mest flagrant filmiskt felrepresenterade seriekaraktärerna är utan tvekan Modesty Blaise, skapad av Peter O’Donnell. Efter en karriär som framgångsrik ledare för sin egen förbrytarorganisation, jagar hon numera riktigt fula skurkar. Ibland handlar hon på eget initiativ, ibland på uppdrag av Sir Gerald Tarrant, men alltid med stöd av sin trogne vapendragare Willie Garvin. Sir Gerald tillhör någon inte närmre specificerad brittisk underrättelseorganisation.
Modestys skapare Peter O’Donnell hade skrivit grundstoryn som omarbetades av Evan Jones till ett manus som regisserades av Joseph Losey. Peter O’Donnell hävdar att det bara fanns kvar en rad av hans råmanus i den slutliga versionen. Där har vi det grundläggande problemet med den här filmen.
Under förarbetet till inspelningen hade Goldfinger redan haft premiär, Thunderball låg i röret. Filmindustrin som ville rida på vågen, producerade egna storslagna agentfilmer eller parodier därpå. Modesty Blaise faller inom den senare kategorin. Samtidigt försökte man fånga upp popkonst, mode och andra yttringar av det gryende Swinging London. Resulatet blev vad som välvilligt kan beskrivas som ett rörigt samtidsdokument, där Modesty presenteras som popkonstikon.
Det är mycket som skulle ha kunnat fungera, eller fungerar ungefär. Storyn i sig själv, hade nog fungerat i en betydligt kortare film där man avstått från de parodiska momenten. Speciellt slutet, med en beduinkavalleriattack, är bara för mycket. Terence Stamp är en helt godkänd Willie Garvin, Harry Andrews passar bra som Sir Gerald. O’Donnels favorit i rollen som Willie var Michael Caine, som istället gjorde Alfie – en roll som rumskompisen Terence Stamp hade tackat nej till. Dirk Bogarde har definitivt en fallenhet för skurkroller, men här blir det inte bra – främst för att Gabriel är så fullständigt felskriven. Monica Vitti i titelrollen är stundtals OK, men bara stundtals. Många vittnar också om att det inte var lätt att samarbeta med Vitti under inspelningen. Joseph Losey visar prov på bra bildsinne, filmen bjuder på många slående miljöer och bilder, men… Jag har inte sett särskilt många av Loseys filmer, men av det jag sett uppfattar jag honom inte som det självklara valet som regissör till en agentparodi. (Annars rekommenderar jag gärna The Servant där vi ser Dirk Bogarde i en av sina starkaste roller, regisserad av just Joseph Losey. Definitivt ingen komedi…) Att lägga in musiknummer i handlingen är bara så fel, så fel, men det värsta återstår (och då menar jag inte att Modesty är blondin och Willie mörkhårig)… Modesty och Willie romantiskt involverade med varandra. Helgerån.
Som väntat blev filmen ingen succé när den släpptes. Med lite god vilja kan man hävda att den genomgått viss omvärdering sedan premiären, men att som vissa, kalla den kultfilm, är nog tämligen överdrivet. Intressant som tidsdokument, men inget som gör en trogen läsare av 70- och 80-talens Agent X9 överdrivet lycklig.
1966
95 minuter
