Pimlico, London 1949. En blindgångare från blitzen sprängs genom en olyckshändelse. Explosionen blottar en skattgömma, men vad mera är, dokument som enligt Professor Hatton-Jones (Margaret Rutherford i god form) bevisar att kvarteret i själva verket utgör burgundiskt territorium. Eftersom kvarterets invånare inte längre bor i England, utan i Burgund, gäller nu inte sådana pålagor som ransoneringskuponger och pubens öppettider.
Morgonen efter invaderas kvarteret av svartabörshandlare, utsocknes som vill handla ransoneringsfritt och allehanda nyfikna. Situationen är besvärande för de bofasta, men eftersom det inte är brittiskt territorium, får de ingen hjälp av rättsvårdande myndigheter. Britterna vägrar förhandla så länge kvarteret saknar en representerande kommitté. En sådan väljs, dess ordförande är handlaren Arthur Pemberton (Stanley Holloway). Problemet är att britterna inte erkänner kommittén förrän den kan bevisas ha valts enligt burgundiska valbestämmelser. När en ättling, i rakt nedstigande led, till de gamla burgundiska hertigarna kommer till kvarteret, löser sig den frågan (hertigarna i det forna Burgund utsåg själva sina representanter).
Hans Majestäts regering försöker desarmera den Burgundiska enklaven med gränskontroller för att slutligen försöka svälta kvarteret till underkastelse genom att stänga gränsen. Barnen evakueras, men resten av invånarna vägrar ge upp. ”We always were English and we always will be English. And it’s just because we are English that we’re sticking out for our right to be Burgundians”, som handlarens hustru Connie formulerar den allmänna meningen. Kvarteret förbereder sig för belägring.
Regeringen faller så småningom för folkopinionens tryck och går till förhandlingsbordet. Frågan om hur den upphittade skatten ska disponeras, löses på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Kvarteret går tillbaka till Storbritannien.
Passport to Pimlico var den första i en svit legendariska komedier från Ealing studios. Ealing hade producerat komedier långt tidigare, t.ex. George Formbys filmer, men de filmer som kom under den aktuella perioden lägger grunden för en komeditradition jag själv betraktar som den typiskt engelska. En av de sista komedierna i sviten, var Ladykillers som kom 1955. I stort sett alla filmer från dessa Ealings glansdagar, håller fortfarande. Jag ser om dem alla, med sisådär tio års mellanrum och bibehållet utbyte. I skrivande stund finns både denna film och minst fyra till – Jag stal en miljon, Sju hertigar, Massor av Whisky och Mannen i den vita kostymen på SVT Play. De ligger kvar till någon gång i maj (2022), passa på!
1949
84 min
