Historien kretsar runt strippan Angela (Anna Karina). Tänk en källarlokal som gjorts om till temporär gymnastiksal för en mellanstadieskola. Tänk sedan att något händer som gör att den temporära gymnastiksalen måste tjäna som matsal för samma mellanstadieskola. Ungefär så exklusiv är strippklubben där Angela har sin dagliga gärning.
Hon vill ha barn, men det vill inte pojkvännen Émile (Jean-Claude Brialy). Jean-Claudes bästa vän Alfred (Jean-Paul Belmondo) skulle däremot inte ha något emot att bli pappa till ett barn med Angela.
Efter att ha vädrat sin beundran över två amerikanska filmgenres, gangsterfilmen i À bout de souffle och agentthrillern i Le petit soldat, var det så dags för Godard att ge sig i kast med den musikaliska komedin. Godards (och de flesta andra nya vågen-filmskaparnas) kärlek till filmen hade väckts av produkterna från Hollywood. Runt tiden för den nya franska vågen var Hollywood rejält på dekis. Dels på grund av televisionens genombrott, dels på grund av studiosystemets död. De stora studiorna hade inte bara kadrar av kontraktsbundna skådespelare och filmskapare, de hade också sina egna distributions- och biografkedjor – som inte befattade sig med konkurrenters alster. Ett domstolsbeslut att detta innebar brott mot antitrustlagarna, gjorde slut på den affärsmodellen. Utan garantier att filmerna verkligen skulle hitta publik på de egna biograferna, vågade man inte – mot bakgrund av konkurrensen från TV – producera lika många filmer längre. Långtidskontrakten avslutades, de filmer som trots allt spelades in var ofta större produktioner med större budget. Skådespelare, regissörer och finansiärer sökte sig i början av 60-talet mot Europa där de nya filmskaparna i Frankrike, Italien och Storbritannien hade blåst nytt liv i filmkonsten (Tyskland låg lite efter, namn som Herzog, Sclöndorff och Fassbinder kom igång först framemot skiftet mot 70-talet). Det är lite ironiskt att de unga franska filmskaparna, inspirerade av amerikansk film och nästan med förakt för de senaste decenniernas inhemska filmer, lyckades gjuta friskt blod i konstarten med filmer som definitivt bröt mot Hollywoods traditionella mönster. Detsamma gäller den brittiska diskbänksrealismen (som i och för sig var väldigt annorlunda mot franska nya vågen; ny brittisk film baserades oftast på pjäser eller romaner). Slut på parentes. Och för tydlighetens skull, det var inga amerikanska pengar bakom Une femme est une femme, amerikanerna hade inte kommit riktigt ännu…
Godard hade hittat en lägenhet som var perfekt som bostad åt Angela och Èmile. Det par som bebodde lägenheten i verkligheten backade dock ur på ett sent stadium. Istället för att leta upp en ny, gick det fortare att bygga upp en identisk lägenhet i studio. Eftersom Godard hävdade att kameran ska skildra verkligheten, inte skapa den, insisterade han på att alla väggar skulle hållas intakta. Inga väggar fick därför flyttas för att underlätta filmningen. Godard gick t.o.m. så långt att han låste studion (med den enda nyckeln) under nätterna för att filmteamet inte skulle ha en chans att, i syfte att underlätta inspelningen, manipulera den uppbyggda lägenheten.
Speciellt strippklubben bär omisskännliga spår av Bernard Eveins hand. Han kom senare att samarbeta med Jacques Demy. Släktskapet med produktionsdesignen i Les parapluies de Cherbourg och Les demoiselles de Rochefort kan anas i strippklubben.
Musiken skrevs av en annan blivande Demykollaboratör, Michel Legrand. Tyvärr får inte hans musik samma spelrum som i Demys filmer. När Godard gör en musical, är det musical på Godards villkor. Det förekommer sång och musik i filmen, enstaka gånger samtidigt. Det är ofta musik som bakgrund, ganska hög sådan, men den kan plötsligt klippas för att man ska kunna höra t.ex. fotstegen då Angela går runt i lägenheten, bara för att fortsätta (musiken alltså) när hon kommit fram till spisen. Det blir onekligen lite ryckigt, ungefär som klippningen i À bout de souffle. Angela sjunger till (ibland) musik under sin striptease, men det är oklart om musiken kommer från bandspelaren hon just startat eller från pianisten som sitter och klinkar vid sitt piano.
När Godard gör en komedi, är det komedi på Godards villkor. Även om det nog måste sägas vara en av Godards lättsammaste filmer, är det inte särskilt mycket komedi enligt gängse normer. Det jag finner mest roande i filmen är de referenser till andra nya vågen-filmer regissören har godheten att sprida, samt några tillfällen då fjärde väggen rivs. Vid ett tillfälle ber Alfred vännerna att skynda på, att komma till saken, À bout de souffle går på TV ikväll och han vill inte missa den – varpå Belmondo vänder sig mot kameran och blinkar åt publiken. Jag tycker också om att Jeanne Moreau har en cameoroll, hon står med ryggen mot kameran vid en bardisk där Alfred pratar i telefon. När han lägger på, vänder hon sig om, Belmondo frågar hur det går med Jules och Jim – som ännu inte hade haft premiär.
Anna Karina får mycket utrymme i den här filmen. Rollen som Angela gav henne en silverbjörn i Berlin. Generellt tycker jag att det är en väldigt lättsam film för att vara Godard, men inget man ska se om man vill ha en klassiskt musikalisk komedi. Vill man se den för att kunna pricka av ytterligare en Godard från listan, ska man inte tveka, men det är inte komiken som gör den sevärd. Men, lite roligt är det ju att Jean-Paul Belmondos karaktär heter Lubitsch i efternamn…
1961
84 minuter
