Godards andra film spelades in 1960, men släpptes inte av den franska censuren förrän 1963 – när Une femme est une femme och Vivre sa vie redan hade premiärvisats.
Fortfarande influerad av amerikanska filmer och genrer, följer han upp den föregående gangsterfilmen med en agentfilm, agentfilm åtminstone till den yttre handlingen. Bakom ytan hittar vi, mot bakgrund av kriget i Algeriet, Godards första politiska film. Le petit soldat utspelas i Genève, men speglar ändå konflikten i – och runt – Algeriet. Att en film som visar tortyrscener, låter hjälten vara desertör och, kanske inte minst, antyder att Frankrike kommer att förlora kriget, skulle få problem med censuren är kanske inte oändligt överraskande.
Bruno Forestier (Michel Subor) är en 26-årig desertör från den franska armén. Han lever nu i Schweiz och har funnit en fristad som agent/hit man för en privatfinansierad anti-terroriststyrka – en vacker eufemism för högerterroristorganisation. Han träffar en ung ryska, Veronica Dreyer (Anna Karina), ungefär samtidigt som hans organisation börjar misstänka honom för att vara dubbelagent – detta eftersom han plötslig nekar att utföra det mord han blivit beordrad. Han försöker balansera den spirande kärlekshistorien mot det uppenbara hot han lever under, men finner situationen ohållbar och försöker fly till Brasilien. Han hinner inte ens till Zürich innan han blir infångad, men inte av sina misstänksamma kollegor. I händerna på maoistiska algeriska agenter torteras han, men håller tyst. Egentligen vet han inte varför han håller tyst. Under fångenskapen inser han att Veronica arbetar för motståndarsidan.
Han lyckas fly genom att kasta sig ut genom ett fönster – lyckligtvis inte högre än andra våningen. Han gömmer sig hos Veronica, de ska tillsammans försöka ta sig till Brasilien. I utbyte mot två förfalskade diplomatpass, åtar han sig att utföra det tidigare beordrade mordet. Ungefär samtidigt som ordern effektueras, kidnappas och mördas Veronica av Brunos kollegor.
Väldigt stort utrymme ges åt huvudpersonens inre (företrädesvis; frekvent låter Godard huvudpersonen kommentera ur berättarperspektiv) och utsagda reflektioner över sina ideal, sina motiv eller brist därav. Filmen börjar med att han som berättare säger att Min tid att agera är förbi nu. Jag är äldre. Nu är det dags att reflektera. Att han inte vill utföra det beordrade mordet beror inte på något förräderi eller plötsliga samvetskval. Han söker en medveten passivitet, i hopp om att finna sig själv. Han helt enkelt inte känner för att mörda, han har viktigare saker att fundera på. Det återkommer flera gånger att han inte vet varför han handlar som han gör, varför han teg under tortyren, för att ta ett exempel. Ytterligare på temat bristande ideal.. I ett samtal, mellan Bruno och Veronica, säger hon att fransmännen drevs av ideal när de kämpade mot nazisterna under kriget, i kampen mot algerierna finns inga ideal, därför kommer Frankrike att förlora.
I den här filmen samarbetar Godard för första gången med Anna Karina. De gifte sig året efter inspelningen, hon kom därefter att spela betydande roller i flera följande Godard-filmer. En annan ”första gången”-detalj (med reservation för att jag kan ha missat något i À bout de souffle), återkommande i flera av Godards filmer, är att en av karaktärerna bär ett betydande namn från filmhistorien. Här heter den kvinnliga huvudrollen Dreyer i efternamn.
Från À bout de souffle känner vi igen den handhållna kameran, de ibland något klaustrofobiska scenerna och de abrupta övergångarna mellan scener. Däremot är filmen klippt i ett betydligt lugnare tempo inom scenerna. Vad vi inte såg i den förgående filmen är däremot några ganska tvära hopp i kronologin, både framåt och bakåt.
När filmen slutligen släpptes var Algeriet redan självständigt, ämnet var något publiken hade lagt bakom sig och ville glömma. Kritiken var tämligen ljummen, i vissa fall rent aggressiv – med de hårdaste angreppen från vänstern. Filmen blev heller ingen publiksuccé. För att vara en av Godards tidiga filmer, har Le petit soldat gjort ett tämligen grunt avtryck i filmhistorien. Om filmen hade släppts redan 1960, i det då rådande samhällsklimatet, kunde den istället ha kunnat bli ett av regissörens mest kontroversiella alster.
Vilket jag antytt redan i inlägget om Godards första film, har jag svårt för politiseringen i senare delar av Godards produktion. Den stör mig inte i den filmen, den finns i ett sammanhang, blir inte ett självändamål. Trots detta är det inte någon av mina favoriter bland Godards tidiga produktion. Min huvudsakliga behållning av filmen är en av Brunos repliker under ett av de tidiga mötena med Veronica; ”Fotografi är sanningen… och film är sanningen 24 gånger per sekund.” Vilket mycket väl kan stå som en programförklaring för Godards karriär.
1960 (1963)
88 min
