Som neurotisk hypokondriker har Adrian ett tufft liv, speciellt nu. För 38 dagar sedan tog hans flickvän en paus från deras förhållande. Idag skickade han ett första SMS till henne, men har inte fått något svar ännu. I sin obarmhärtiga väntan lider han sig igenom ytterligare en familjemiddag. Då ber hans blivande svåger, enträget och utan utrymme att neka, Adrian att hålla ett tal på det stundande bröllopet.
Den fjärde väggen är i stora stycken obefintlig i den här filmen. Allt utspelas under den nämnda middagen, Adrian pratar direkt till oss åskådare växlat med att periodvis konversera familjen istället. Man vänjer sig snabbt, det är inte särskilt svårt att urskilja vem som är mottagaren. I någon scen, där Adrian inser att ”nu blir det kritiskt”, fryser resten av familjen medan Adrian överväga sina alternativ . Hur ska han göra nu?
Vi får också flera återblickar när Adrian reflekterar över sitt tidigare liv, både med familjen och med den pauserande flickvännen. Vi får också följa de olika scenarion Adrian spelar upp i sitt inre när han funderar på hur talet egentligen kommer att bli. Han är definitivt inte bekväm med situationen.
Jag gillar verkligen det här berättargreppet. Regissören Laurent Tirard är visserligen inte den förste som ger sig på att skifta mellan nutid, dåtid och eventuell framtid på det här sättet, men här sker det organiskt med ett väldigt lyckat resultat. Att redovisa Adrians inre monologer genom att prata direkt till oss är suveränt, en överlagrad berättarröst hade raderat minst en dimension av upplevelsen. Filmen är rolig men manar samtidigt till eftertanke. Det här är en film som t.ex. Adam Sandler hade kunnat ruinera kapitalt och katastrofalt. Egentligen är det nog bara fransmän som kan göra sådana här komedier, på det här sättet. Nu får den här vila några år, men jag kommer att se den igen.
2020
87 min
