Paul Morrissey är noterad som medregissör i de filmer Andy Warhol gjorde mot slutet av sextiotalet. Enligt Morrissey deltog popkonstikonen aldrig i något egentligt regiarbete, han gick mest runt och tittade på. Hur mycket Warhol egentligen bidrog är oklart, men han står som medproducent för Morrisseys tolkning av Frankenstein – en film som inte är för de kräsmagade.
Berättelsen om Frankenstein har filmatiserats ett flertal gånger. Jag har inte sett någon version där baronen är vansinnigare än här. Det är inte nog med att han vill skapa en perfekt människa av reservdelar. Han drar sig inte för att tillskansa sig dessa genom mord. Den här gången ska han färdigställa två exemplar, en man och en kvinna, som sedan ska få bilda en dynasti av zombies som bara lyder baronen. Någonstans skymtar en megalomani i klass med en Bondskurks. (Den som sett någon av Iron Sky-filmerna vet att Udo Kier är som klippt och skuren för en sådan roll.)
Kvinnan är redan färdigmonterad, på mannen saknas fortfarande huvudet. Det är två kriterier som måste uppfyllas. Dels måste huvudet ha en ädel serbisk näsa, dels måste hjärnan ha en sexualdrift över genomsnittet – det är ju faktiskt frågan om att avla fram en armé åt Baron Frankenstein.
I jakt på ett lämpligt objekt, börjar baronen och medhjälparen Otto spionera utanför den lokala bordellen. Offret de olyckligtvis väljer, den fromme Sacha, saknar dock en av egenskaperna de söker. Den stackaren har inte besökt etablissemanget för att utnyttja de erbjudna tjänsterna. Han ville bara få lite tid med sin bäste vän, drängen Nicholas, så här sista dagen innan det var dags att gå i kloster. Följaktligen blir inte det uppväckta monstret den avelsmaskin som förväntades. Drängen Nicholas däremot, är numera baronessans toy boy. (Nicholas spelas av Joe Dallesandro som spelade huvudroller i Morrisseys filmer från skiftet 60/70-tal, Flesh, Trash och Heat som alla tre visades i svensk TV, uppskattningsvis runt mitten av sjuttiotalet.)
Det här låter kanske mest som en svart komedi, men det är betydligt värre än så. Det är en mycket magstark historia med galenskap, ond bråd död, blod och nekrofili. Baronens hustru är tillika hans syster och deras barn har uppenbarligen ärvt något av faderns vansinne. I slutscenen ligger nästan all döda på golvet i baronens laboratorium. De enda som fortfarande lever är Nicholas – upphängd i ett rep – och barnen, som slipar skalpellerna.
Jag känner nog inte så många människor till vilka jag skulle vilja, eller våga, rekommendera den här filmen… Det finns scener som är riktigt motbjudande. Ur ett rent genrehistoriskt perspektiv var den är värd att se, men det är inte en film man plockar fram för lite filmmys under fleecefilten.
1973
95 min
