Herman J. Mankiewicz är nog mest känd som manusförfattare till Citizen Kane (vilket skildras i Mank). Han hade åtskilliga manus på sitt CV, bland annat denna lilla pre-pre-Altmanska väv av parallella trådar. Eftersom det finns oväntade relationer mellan karaktärer i de olika trådarna, korsas dessa redan innan de slutligen löper samman.
Oliver Jordan (Lionel Barrymore) har det besvärligt. Hans rederi lider svårt under depressionen och är nästan på fallrepet. Detta bekymrar varken hans hustru Millicent (Billie Burke) – vilken är mer än fullt upptagen av att planera en kommande middag som ska föra henne närmare societeten – eller dotter Paula (Madge Evans), som är helt uppfylld av fästmannens stundande återkomst från Europa. Oliver försöker få den burduse och socialt oslipade gruvmagnaten Dan Packard (Wallace Beery) att tillfälligt gå in i rederiet. Något som Dan senare anförtror sin troféhustru Kitty (Jean Harlow), erbjuder ett strålande tillfälle att blåsa Oliver och lägga egna vantar på rederiet. Under tiden oroar sig Millicent över att det finns en ensam dam på gästlistan, den äldre skådespelerskan och primadonnan Carlotta Vance (Marie Dressler). Vem ska hon bjuda in som kavaljer till Carlotta?
Situationen är pressande för Oliver, han kollapsar på sitt kontor och råds av sin läkare Dr. Talbot att försöka ta det lugnt. Dr. Talbot, som är gift men sexmissbrukare, åker för att hälsa på sin älskarinna Kitty. Ja, den Kitty. Talbots är bjudna på Millicents middag, så även paret Packard. Det tätnar, men vem ska bjudas in som extra kavaljer?
Fästmannen Ernest (Phillip Holmes) kommer hem från Europa. Paula, som när drömmar om en skådespelarkarriär, gruvar sig över detta, vill hon inte istället viga sitt liv åt sin hemlige älskare, Larry Renault (John Barrymore)?
Larry Renault, den en gång så firade, numera alkoholrelaterat på fallrepet varande – men ännu inte helt kraschade – skådespelaren framstår för Millicent som den perfekte sistaminutenkavaljeren för Carlotta. Paula får honom att acceptera inbjudan. När hedersgästerna, Lord och Lady Ferncliffe meddelar att de har rest till Florida och måste avstå middagen, nödgas Millicent bjuda in sin syster och svåger som ersättare. Dessa är goda och sympatiska människor, men har inte riktigt samma sociala aspirationer som Millicent. Inte heller är de kanske riktigt av den kalibern man visar upp på ett kalas där man vill imponera på gräddan. Var det något mer?
Middagen kan börja!
Större delen av filmen ägnas åt tiden innan gästerna samlas. Karaktärer och relationer etableras, intrigen byggs upp. Förutom ett bra manus, garanteras ett gediget regihantverk av George Cukor. Alla skådespelare levererar en utmärkt tolkning. John Barrymore spelar en närmast tragisk framtidsvision av hur hans egen karriär skulle komma utvecklas. Jean Harlow är utmärkt som golddigger. Billie Burkes självupptagna hysteri kunde knappast göras bättre. Lionel Barrymore är den varma värdigheten personifierad. Efter Grand Hotel (med Greta Garbo) året innan, var det kul att återse Wallace Beery med bröderna Barrymore igen. Och slutligen, Marie Dressler vet verkligen hur man levererar en replik. Vad sägs om detta…
Kitty: I was reading a book the other day.
Carlotta: Reading a book?
K: Yes. It’s all about civilization or something.
A nutty kind of book.
Do you know that the guy says that machinery is going to take the place of every profession?
C: Oh, my dear, that’s something you need never worry about.
Filmen beskrivs som en dramakomedi, men det är mer drama än komedi och det komiska är inte av det skrattframkallande slaget. Efter beskrivningarna på IMDB och Rotten Tomatoes fick jag se en helt annan film än den jag förväntade mig. Det som presenterades var inte bara annorlunda än, utan också så mycket bättre än vad jag hade trott. 30-tals Hollywood av bästa märke. Att se igen om några år.
1933
111 min