En film med inte bara kärlek, svartsjuka och ond bråd död, utan också ett väldigt effektivt bildberättande med väldigt få ord. Regissören Jacques Deray hävdade att ju mindre dialog, desto större utmaning för regissörens fantasi. Manusförfattaren Jean-Claude Carrière tog fasta på detta och lämnade ifrån sig ett manus med endast nio sidor dialog för två timmar film. Skådespelarnas insatser, filmarbetet och klippningen ger ett resultat där tystnaden inte är något hinder för utveckling av vare sig händelseförlopp eller karaktärer.
Jean-Paul (Alain Delon) och Marianne (Romy Schneider) har lånat en villa på Rivieran för en kärlekssemester. Den flashiga villan har en rejält tilltagen pool, runt vilken – och i – en stor del av filmen utspelas. Telefonen ringer, Harry är i trakterna (nära Saint Tropez) med sin dotter i släptåg. Marianne bjuder in honom. De känner båda Harry sedan tidigare, faktum är att de träffades på en fest hos honom. Jean-Paul har hört rykten om att Harry och Marianne hade ett förhållande för länge sedan, men det är inget Marianne vill bekräfta. De är båda två förvånade över att Harry har en dotter, det har han aldrig berättat om.
Harry (Maurice Ronet) anländer inom kort med artonårig dotter Pénélope (Jane Birkin) i passagerarsätet i hans Maserati. Pénélope bor med sin mamma i Schweiz, Harry som vill visa henne Rivieran planerar att vara i Saint Tropez några dagar. Marianne erbjuder dem att stanna, huset är stort. Jean-Paul är inte komfortabel med inbjudan, men kan inte gärna protestera.
Harry är inte bara äldre, han är framgångsrik och dominant. Jean-Paul, författare med ett relativt färskt fiasko i bagaget, plågas av ovissheten över Harrys och Mariannes relation. Han håller god min, men svartsjukan finns där. Samtidigt börjar han bli attraherad av Pénélope, om för hennes egen skull eller för att skada Harry känns inte helt uppenbart. Men både Pénélope och Marianne noterar intresset.
Efter en dag i Saint-Tropez för att träffa vänner, kommer Harry tillbaka sent på kvällen med ett tjugotal personer i släptåg. ”Nu ska det bli fest”. Under festen är Harry påtagligt fokuserad på Marianne. Pénélope är uppenbart illa berörd av detta, Jean-Paul håller masken men svartsjukan lyser igenom.
Dagen efter ska Marianne åka och handla, hon frågar om inte Harry vill köra henne i sitt monster till bil. Hon har då precis innan avböjt Jean-Pauls erbjudande att följa med. Ensamma i huset pratar Pénélope och Jean-Pierre. Hon är väldigt irriterad på, och nästan äcklad av, fadern som struntat i henne i alla år, men som nu vill lägga sig i allt hon gör. När folk tror att hon är hans flickvän, och han säger att det är hans dotter, verkar han njuta av att tas för en lögnare. Hon bekräftar Jean-Pauls misstankar rörande Harry och Marianne. Han hade tröttnat på henne och lämnade över henne till Jean-Paul (som han aldrig tyckt om), men skryter inför dottern att han skulle kunna vinna tillbaka Marianne när han vill. Vi som tittar vet inte, men misstänker att samtalet föregåtts av verksamhet av mer intim karaktär.
När Marianne och Harry kommer tillbaka har de båda andra lämnat huset för att bada i havet. De återvänder lagom till den middag Marianne lagat under mellantiden. Under middagen, där Harry på flera sätt markerar revir runt Marianne, är det uppenbart att Pénélope är väldigt obekväm över situationen. Hon lämnar bordet innan middagen är slut, Harry följer efter för att höra vad som är på tok. När han kommer tillbaka meddelar han att de reser imorgon, nu åker han till Saint Tropez för att säga hejdå.
Marianne och Jean-Paul sitter kvar ensamma vid bordet. Ingen säger rakt ut att nu är det slut, men det ligger i luften. Jean-Paul följer inte med upp till sovrummet, han tänker sova i soffan. Det blir inte mycket sömn. Jean-Paul har varit psykiskt känslig sedan det misslyckade romanförsöket och därför varit väldigt försiktig med spriten. Nu super han till. När Harry, även han tämligen berusad, efter närkontakt med grindstolparna, parkerar sin Maserati utanför huset, fortsätter de båda dricka vid poolkanten. Saker kommer upp till ytan. Harry spyr galla över Jean-Paul och blottar sin avsky, inte bara gällande Pénélope utan i stort sett hela J-Ps existens. När Harry slutligen måttar ett slag mot Jean-Paul, duckar denne varpå Harry faller i vattnet. Nu brister något i Jean-Paul. Han hindrar Harry från att ta sig upp ur bassängen och trycker ned hans huvud under vattnet. Efter en kort tid ligger Harrys livlösa kropp i vattnet.
Hur filmen sedan slutar, efter begravning och polisutredning, beror på vilken version man ser. Parallellt gjordes en engelskspråkig version med ett annat slut. För att tillfredsställa censuren både i Spanien och USA, slutar den engelska versionen med att polisen svänger in på gårdsplanen. Den franska originalversionen slutar betydligt mer tvetydigt.
2015 gjordes en remake på denna film, A Bigger Splash. Den senare versionen fick ett positivt mottagande. Jag tyckte också att det var en bra film, men den förbleknar vid jämförelse med originalet. Det är en stark skildring av Jean-Pauls framväxande och till slut galet blommande svartsjuka. Känslan av att något kommer att hända speglas i Pénélope ansiktsuttryck och reaktioner. Hon säger nästan ingenting, men observerar och anar desto mer. Harry framstår som en knöl redan från början, men blir allt mer och mer ohämmad under tidens gång. Hans intresse i Marianne lyser igenom direkt, från början med subtila signaler, med tiden allt mer och mer handgripligt. Marianne älskar Jean-Paul och är egentligen inte tilltalad av Harrys propåer, men hon plågas av Jean-Pauls tilltagande dragning till Pénélope.
Såväl regissör som producenter ville egentligen ha Monica Vitti i rollen som Marianne. Alain Delon ställde som villkor för sin medverkan, att få Romy Schneider som motspelerska. Delon och Schneider hade haft ett flerårigt, massmedialt mycket uppmärksammat förhållande, avslutat fem år innan filmen spelades in. Spelet dem emellan uppvisar både en påtaglig intimitet och tydliga spänningar. Troligen bidrar deras gemensamma historia till detta. Efter premiären var det ingen som saknade Monica Vitti.
Alain Delon beskriver filmen som klaustrofobisk på ett psykologiskt plan. Det förkommer några staffagefigurer, men allt handlar om de fyra huvudpersonerna. Även om väldigt mycket utspelas i relativ frihet utomhus, är ändå känslan den av ett tätt kammarspel.
Det är en vacker film med vackra, ofta lättklädda, människor, vilken dock aldrig förfaller till ytlighet. Något exalterat skulle den kunna beskrivas som en psyko-romantisk dramathriller berättad med ett effektivt bildspråk. Jag är mycket nyfiken på vad jag upptäcker när jag ser om den om något år.
1969
122 min
