Redan i denna sin andra film var Mae West redo att axla huvudrollen. Filmen bygger på hennes egen Broadwayshow Diamond Lil. Här spelar hon Lady Lou, en tuff men godhjärtad sångerska. Hon sjunger på en ölhall som ägs och drivs av Gus Jordan (Noah Beery, storebror till Wallace Beery från Dinner at Eight). Gus har en massa skumma affärer vid sidan om. En mystisk detektiv, The Hawk, lär vara i grannskapet för att fånga honom.
I detta syndens näste, på det förtappade 1890-talet, har självfallet frälsningsarmén en lokal intill ölhallen. Mot sin vilja, eller kanske snarare, i strid mot sina vanliga preferenser, har Lou börjat utveckla ett visst intresse för föreståndaren, frälsningskaptenen Cummings (Cary Grant).
Cary Grant hade gjort några filmer innan denna, exempelvis mot Marlene Dietrich i Blonde Venus, så det var måhända en viss konstnärlig försköning av verkligheten när Mae West berömde sig för att ha varit den som upptäckte Cary Grant. ”Han hade visst gjort några roller mot någon starlet innan, men det var jag som gjorde honom stor.” Hon berättar också om svårigheterna att besätta rollen som Kapten Cummings. Det fanns flera aktörer på förslag, men de var alla upptagna av pågående inspelningar. ”Han skulle bli ledig om tre månader och han om fyra veckor. Vi hade inte tid att vänta så jag gick runt i studion och tittade. Då såg jag Cary Grant, snyggast i Hollywood. Då sade jag – Kan han bara prata så tar jag honom.” Det var en chansning som gick hem. Filmen fick en Oscarsnominering för bästa film (det lär fortfarande vara den kortaste film som blivit nominerad i den klassen). Både Mae West och Cary Grant befäste med den filmen sina positioner som två av Hollywoods stora stjärnor. Vi ser också Rochelle Hudson i en liten roll, ingen av de stora stjärnorna, men med i några filmer jag vet att jag kommer att skriva om någon gång.
Hayskoden hade presenterats några år innan, men hade ännu inte börjat tillämpas strikt. Med tanke på att bolagen ändå behövde förhålla sig till denna självcensur, är det anmärkningsvärt hur mycket Mae West lyckades få att slinka igenom. Filmen är full av sexuella anspelningar och tvetydigheter. Inte så mycket själva orden, men hur hon lyckas leverera replikerna. Aldrig vulgärt, men omöjligt att missförstå. Exempelvis
Kapten Cummings: I guess I’m taking your time.
Lady Lou: What do you suppose my time’s for?
I den här filmen sjunger Mae West bland annat I Wonder Where My Easy Rider’s Gone. Mer än godkänt.
1933
66 min
