I regi av Jean Renoir (ja, son till konstnären) spelades denna lilla pärla in 1936 men blev liggande. Inspelningen drog ut på tiden, Renoir hade andra engagemang och snart dök det upp ett världskrig. 1945 började den dock klippas samman under överinseende av Marguerite Houllé, Renoirs partner vid tiden för inspelningen. Under och efter kriget var Renoir själv verksam i USA och fick senare påminnas om det lilla stycke han regisserat 1936. Filmen visades första gången vid Cannesfestivalen 1946 och fick kommersiell premiär senare samma år. Filmen bygger på en novell av Guy de Maupassant.
M. Dufour tar med sig fru, moder och dottern Henriette på en utflykt till ett värdshus på Seinestranden (även om det inte var där den spelades in, Seinestranden 1935 var inte densamma som 1860 då historien utspelar sig). Med på utflykten är också Anatole, biträdet i M. Dufours butik.
Vid värdshuset stiftar vi bekantskap med två lokala charmörer, Henri och hans slemmige kompis. Vid sitt lunchbord blir de båda kumpanerna varse Henriette och hennes mamma. Den slemmige kompisen är helt klart bara ute efter en erövring, medans Henri i ett tidigare skede beskrivit sig som en typisk familjeman – han är ute efter något riktigt. Hur som helst bestämmer de sig för att pröva lyckan med de båda eleganta parisiskorna. När M. Dufour, som bara är intresserad av att fiska, ger sin välsignelse då kumpanerna bjuder damerna på en båttur, kan förförelsen börja. Henri ror ut med Henriette och den slemmige kompisen ger sig iväg med den överförtjusta Mme. Dufour.
Det hela avlöper som man kan tro och dagen lider mot sitt slut. Utan några pinsamma avslöjanden, misstankar eller skandaler beger sig utflyktssällskapet tillbaka till staden.
I det här stadiet kände jag ett visst obehag; men vad, ska de luspudlarna komma undan med detta, och hur kommer Henriette att känna sig imorgon? Men å andra sidan, är det kumpanerna eller kvinnorna som hade fått känna skammen?
Just då fortsätter filmen med en epilog. Några år senare återvänder Henri med sin roddbåt till samma ställe vid samma flodstrand. Han får då se de numera äkta makarna Henriette och Anatole, den senare tagandes sig en tupplur, uttröttad av allt metande. Henriette går fram till Henri som förklarar att han ofta återkommer dit, till platsen där han upplevt sin största lycka. Henriette, lika rörd som Henri, svarar att hon drömmer om det varje natt. Betraktarens eventuella obehag flyr undan för ett bitterljuvt vemod över deras kärlek, en kärlek som aldrig var menad att gå i full blom.
Många har sett filmen som en Renoirs hyllning till sin far och hans verk. Många scener, speciellt utomhusscenerna, är definitivt präglade av impressionismens bildspråk. Flera scener utgör dessutom ett närmast direkt återskapande av några av den äldre Renoirs verk.
Filmen rymmer en hel del humor. Regissören själv bidrar med gott humör i birollen som värdshusvärd samtidigt som farmor mest sitter och sover. Den slemmige kompisens sätt att diaboliskt stryka handen över sina överdimensionerade mustascher ska heller inte missas. Framför allt är det dock M. Dufour och Anatole som utgör det komiska inslaget. Dessa karaktärer gestaltas av skådespelare som har omisskännliga likheter med Laurel & Hardy, en likhet som accentueras av karaktärernas agerande. Anatole är uppenbarligen ingen tankens gigant och framstår som allmänt tafatt och oduglig – mot slutet av epilogen har han t.o.m. stora problem att få på sig sin kavaj.
Som kuriosa kan också nämnas att Henri Cartier-Bresson skymtar förbi i en biroll (den präststuderande som ängsligt sneglar på Henriette i gungan).
Det här är en film jag gärna ser igen.
1936/1946
40 min
