Angela (Rie Rasmussen)
Efter Luc Bessons mäktiga 1900-tals-avslutning med Det stora blå, Nikita, Léon och Det femte elementet kom så Jeanne d’Arc – förlustfilm med svalt mottagande hos både kritiker och publik. Sedan dess har det varit klent med framgångar för regissören Besson. Ärligt talat tycker jag att det mesta han gjort de senaste decennierna är tämligen mediokert. Trots det, hittar jag inte sällan något litet att tycka om i hans filmer.
Angel-A var hans första film efter Jeanne d’Arc. Huvudpersonen, den inte speciellt lyckosamme småfifflaren André (spelad av Jamel Debbouze, kanske mest känd som hunsat butiksbiträde i Amelie från Montmartre) är desperat. Skyldig fel personer stora summor, och bara fram till midnatt att betala, ställer han sig på bron för att hitta lösningen i Seines svarta vatten. Redo att ta det sista steget, blir han varse en kvinna bredvid sig. När hon hoppar, följer André efter för att rädda henne. Vad varken André eller vi vet ännu är att hon är en ängel, nedskickad för att få fason på honom. Med något okonventionella och föga änglalika metoder lyckas hon ordna fram tillräckligt med kontanter för att rädda honom ur den omedelbara faran. Och så fortsätter det.
Storyn är inte utan poänger, men känns lite underutnyttjad. Dialogerna är något styltiga. Jamel Debbouze i den manliga huvudrollen funkar alltid som hundvalpslik underdog. Rie Rasmussen som Angela, ja vad ska man säga… det finns en viss kemi mellan huvudkaraktärerna, men det är inte alla supermodeller givet att bli framgångsrika skådisar. Det är ingen ”bra” film, men den har en viss mysfaktor. Inte feel-good, men mysfaktor. Sammanfattningsvis är det tack vare kontrasterna och kemin mellan huvudrollerna – och ett vackert kameraarbete – en film jag trots allt gillar, dock utan att odelat kunna rekommendera den.
MEN…
Den stora behållningen är exponeringen av den tredje huvudrollen, staden Paris. När man i andra filmer ser någon bekant vy svischa förbi så man bara hinner tänka ”men, var det inte…”, låter Besson handlingen och kameran vila i de kända miljöerna. Det är inte så många filmer där man riktigt får frossa i Alexander-bron. Tycker man om Paris, är det nästan skäl nog att se filmen. Annars kan det finnas bättre saker att ägna sin tid åt.
2005
91 min
