Det blev visst mer Billy Wilder… men som manusförfattare den här gången. Regisserade gjorde Howard Hawks.
Åtta professorer bor i ett hus och skriver en encyklopedi. De är mer eller mindre avskilda från omvärlden för att kunna fokusera på sitt arbete. Lingvisten i sällskapet, Professor Bertram Potts spelas av Gary Cooper. Vid ett möte med en sopgubbe slås han av insikten att hela artikeln om slang är hopplöst föråldrad och ofullständig. Behovet av fältstudier är uppenbart.
Bertram ger sig ut på stan med sitt anteckningsblock i högsta hugg. Framåt aftonen, driven av hunger eller forskariver framgår inte, men han hamnar på s.k. lokal. På scenen sjunger Sugarpuss O’Shea, spelad av Barbara Stanwyck, ackompanjerad av Gene Krupas orkester, spelade av dem själva. Som extranummer får vi se Gene Krupa spela Drum Boogie med tändstickor på plånet av en tändsticksask, ett verkligen legendariskt nummer.
Vår professor inser att Sugarpuss är en veritabel guldgruva avseende modern slang. Efter föreställningen söker han upp henne i logen och presenterar sig och sitt ärende. Föga förvånande är hennes engagemang, beträffande lingvistiska forskningsprojekt, av ytterst ringa omfattning. Bertram får traska hemåt för nu är det väldigt sent på kvällen.
Vi hade precis innan fått reda på att Sugarpuss är flickvän till gangstern Joe Lilac. När hon nu får ett meddelande från Joe att hon måste hålla sig undan, polisen är på jakt efter henne för att vittna mot honom, inser hon att vad kan väl vara bättre än att gömma sig i ett hus med åtta respekterade professorer. Tanke och handling är ett hos Sugarpuss, hon söker upp Bertram och lyckas naturligtvis bli inkvarterad.
Vad som sedan händer är inte så svårt att räkna ut. Sugarpuss hjälper Bertram i hans forskning varvid denne gradvis utvecklar ömma känslor för forskningsobjektet. Vi får inte glömma bort Joe Lilac i detta sammanhang. Komplikationer uppstår oundvikligen, men eftersom detta är en romantisk komedi av bästa märke, löser sig allt till det bästa.
Howard Hawks har ett sällsynt utmärkt handlag med screwballkomedier, vilket han tidigare hade demonstrerat i Bringing up Baby (Ingen fara på taket) och His Girl Friday (Det ligger i blodet), jag tycker inte att han hade legat av sig fram till -41. Att han vidare regisserade sådana filmer som The Big Sleep och To Have and Have Not, tjänar som ytterligare vittnesmål om varför han har ett rykte som en av det klassiska Hollywoods stora regissörer. Sedan skadar det ju inte att ha en manusförfattare som Billy Wilder…
Beträffande Billy Wilder, så placerar han Gary Cooper i samma kategori som Greta Garbo. Alltså en sådan skådespelare där man inte märker något särskilt under inspelningen, men när man däremot får se dem på duken, har det hänt något magiskt. Jag tycker att han är alldeles rätt val för rollen som den ordentlige, rättrådige och något hämmade Bertram Potts. Samspelet med Barbara Stanwyck är ypperligt. Hon är f.ö. en skådis vars bredd jag bara blir mer och mer imponerad av för varje film jag ser – ja, naturligtvis under bivillkoret att det är en film där hon är med på rollistan. Det kommer med största sannolikhet att dyka upp fler Stanwyck-filmer på den här bloggen.
Men det är inte bara samspelet mellan Cooper och Stanwyck som lyfter den här filmen. Snövit och de sju dvärgarna var en inspirationskälla för den filmen. Att se hur, speciellt, de andra sju professorerna lever upp i det milda kaos som uppstår runt Sugarpuss är både roligt och lite rörande. Persongalleriet, med dessa professorer och andra bra biroller, är verkligen perfekt sammansatt. Dana Andrews gör här som Joe Lilac en av sina tidiga roller, pålitliga birollsskådisar som Oskar Homolka och S.Z. Sakall återfinns som två av professorerna.
Jag har sett den här filmen tre gånger de senaste två åren. Det här är på väg att bli en av dessa juletids romcom man ser varje år. Inte för att den har julanknytning, för det har den inte, den är bara så lagom ansträngande, god underhållning.
1941
111 min
