Kandidaten i guvernörsvalet Wallace Wooley (Fredric March) gifter sig med Estelle Masterson (Susan Hayward) imorgon, föga medveten om den förbannelse som vilar över hans släkt. En häxa som brändes på bål efter att en tidig Wooley åtalat henne, förbannade honom och hans efterkommande. De skulle aldrig bli lyckliga i sina äktenskap. Under festen, denna kväll före bröllopet, stormar det utomhus. Den gamla ek där häxans själ varit fängslad sedan 1600-talet, knäcks. Häxans ande kommer fri, även så hennes likaledes korrumperade faders (som brändes vid samma tillfälle).
Häxan Jennifer (Veronica Lake) upptäcker till sin förtjusning att Wooleys relation med fästmön, ingalunda är så friktionsfri som kan förväntas, speciellt så här kvällen före bröllopet. Jennifer får då idén att ytterligare förvärra situationen för den stackars Wallace. Vad som är ännu värre än att gifta sig med fel person, är att vara förälskad i någon man aldrig kan gifta sig med. Och en häxa gifter sig ju inte. Inte hon iallafall, så till verket.
Jennifer tar kroppslig gestalt i en eldsvåda, där det slumpar sig så att Wallace räddar henne. Tror han åtminstone. Häxan kopplar på charmen, bara för att upptäcka att en guvernörskandidat inte är den lättaste att knäcka. Det borde ju en flink häxa klara med en kärleksdryck, men den planen slår väldigt fel när Jennifer råkar dricka brygden själv.
Veronica Lake är nog mest känd för noir-filmerna hon gjorde med Alan Ladd. The Glass Key brukar vara den folk nämner först, men själv föredrar jag This Gun for Hire och The Blue Dahlia. Som hon visar i den här filmen, men kanske ännu mer i Sullivan’s Travels, var hon även en duglig komedienn. Hennes karriär blev tyvärr för kort, i stort sett begränsad till 40-talet, mycket beroende på alkoholproblem. Fredric March är inget dåligt val för rollen som den relativt tillknäppte Wallace. Att personkemin mellan March och Lake var mer toxisk än katalytisk, kan nog ha bidragit till ett ännu mer avmätt spel än vanligt från Marchs sida. På sätt och vis fungerar just det bra, i just den här rollen. Det är också trevligt att se Robert Benchley i rollen som Dr. Dudley White. Han var annars mest känd för sin humoristiska kortfilmer.
Regissören René Clair hade slagit igenom som ungt geni hemma Frankrike i början av 30-talet (vilket finns anledning att återkomma till i ett senare sammanhang). Sedan mitten av 30-talet hade han dock varit verksam huvudsakligen i Storbritannien och USA. Av de amerikanska filmerna han regisserade, blev komedierna de mest uppskattade – som denna.
Om man bara accepterar grundpremissen – som ju utan tvekan är lite fånig – så är det här en underhållande film. För den som inte är rädd för en åttioårig lätt komedi i svartvitt, vill jag gärna rekommendera den här filmen.
1942
77 min
