Det finns en kategori filmer som finns med på alla bästa- och ”måste ses”-listor, men vars blotta längd kräver viss uppladdning innan man verkligen sätter sig ner och tittar. Typexemplet är väl Claude Lanzmanns mäktiga dokumentär Shoah med sina nästan nio och en halv timmar (den fanns på SVT Play för ett drygt år sedan, jag hoppas den fick den publik den förtjänar). Vidare har vi Abel Gance med sin Napoleon vars speltid 5:30 ännu har trotsat mina peppningsförsök. Sedan finns ett koppel filmer som klockar in på runt tre och en halv timme som t.ex. Andrej Rubljov och Jeanne Dielmann…
Jeanne Dielman är en medelålders änka med en tonårig son. Hon lever en hemmafrus liv, dagens uppgifter utförs, närmast rituellt, tvångsmässigt, efter ett strikt schema. Det framgår inte om hon har någon änkepension efter maken att leva på, men hon har en stadig inkomst från prostitution i hemmet. Hon verkar ha en fast kundkrets, en kund om dagen avverkas medans potatisen står på spisen inför dagens middag. Pengarna lägger hon i soppskålen som pryder matbordet.
Filmen utspelas under tre konsekutiva dagar i Jeannes liv. Vi följer hur hon gör alla de saker som aldrig visas i andra filmer; diskar, brygger kaffe, går och handlar, dammar, lagar mat, tvättar sig sittande i badkaret som hon skrubbar rent efteråt. Allt sker i ett lugnt tempo, i realtid. Någon har räknat att filmen består av 223 klipp, det gör nästan en minut per klipp. Kameran är alltid fast, företrädesvis kortare brännvidder, alltså inga egentliga närbilder. Jeanne är inte alltid i bild, när hon t.ex. ska hämta ägget till paneringen, försvinner hon kort, kameran följer henne inte.
Jeanne Dielman… är en film som tar sig tid. Filmen är berättande, men de flesta håller nog med om det inte är så mycket handling. Men, utan felaktiga förväntningar är det en film man lätt dras in i. Meditativ, är ett adjektiv som faller sig naturligt för att beskriva tittarupplevelsen.
Men, saker är på väg att hända. Utan att tempot ändras, är Jeannes tillvaro på väg att vittra sönder. Vi ser det inte, men regissören Chantal Akerman berättar det – när Jeanne tar emot sin kund den andra dagen, får hon orgasm för första gången i sitt liv. Det första tecknet på att hon börjar tappa kontrollen är att potatisen har bränts vid. Hon måste gå ut och köpa ny potatis, som hon sedan, närmast zombieaktigt distanserat, skalar till den nu försenade middagen.
Morgonen efter, den tredje dagen, är hon fortfarande så omskakad att hon vaknar och går upp en timme för tidigt. Vi förstår att något är på tok när hon först tappar borsten på golvet när hon, som varje morgon, putsar sonens skor inför skoldagen. Efter frukostdisken tappar hon även en nydiskad sked på golvet, det är inte den Jeanne vi lärt känna. Det är först när hon, på sin dagliga inköpsrunda, ser att affärerna precis är på väg att öppna, som hon börjar inse sitt misstag. Nu har hon en timme som inte är schemalagd och som hon inte vet vad hon ska göra av. Hon växlar mellan att sitta apatisk, där vi nästan kan se hur ångesten börjar komma krypande, och att ägna sig åt mer eller mindre planlösa aktiviteter, närmast som överloppshandlingar. När hon sedan får en ny orgasm med den tredje dagens kund, brister det. Hon klarar inte av att inte ha kontrollen, hon sticker en sax i halsen på mannen. Filmen avslutas med en fem minuter lång tagning av den blodiga Jeanne, sittande i mörkret vid matbordet.
Hur denna film, om och med en hemmafru som utför sina dagliga göromål, kan vara så fängslande, beror till väldigt stor del på Delphine Seyrigs insats i titelrollen. Särskilt imponerande är hur hon, med små subtila skillnader i hållning, minspel och rörelser fångar Jeannes gradvisa förfall. Med en kvinnlig regissör och kvinnlig fotograf, betecknas Jeanne Dielman självfallet som en feministisk milstolpe. Det feministiska perspektivet bidrog starkt till att Seyrig, rejält etablerad, valde att acceptera en roll där regissören var en 25-årig långfilmsdebutant. Det finns en riktigt bra ”behind the scenes”-dokumentär från inspelningen. I denna ser vi flera tillfällen där Seyrig lotsar fram den unga Akerman till att konkretisera den tolkning regissören önskar. De kom senare att samarbeta i flera filmer fram till den kedjerökande Seyrigs för tidiga dör i lungcancer.
Jag känner mig inte kompetent att utveckla ytterligare tankar runt det feministiska perspektivet, men kan inte låta bli att undra om det inte kan ses rent allmänmänskligt också. Visst, det var unikt att ge en realistisk skildring av den vardag som gällde för just en majoritet av västvärldens kvinnor, men.. Hur många filmer har på samma sätt skildrat t.ex. en manlig industriarbetares eller kontorsslavs vardagsarbete – annat än rent dokumentärt eller som ett litet instick i en film där huvuddelen handlar om helt andra saker än själva arbetet. En meditativ skildring av vardagen. Jag ser i förlängningen en sådan film som Lucky (vilken jag tidigare skrivit om här).
Det här är en film för blivande filmvetare och -skapare att studera, här finns mycket att reflektera över. Diskussioner runt fotots rent tekniska aspekter, bildkomposition, relationen mellan olika delar av ett slutet område och mycket annat, får definitivt näring när man studerar den här filmen. Själv är jag väldigt glad över att äntligen ha sett den och placerar den, om inte på min personliga 100 bästa-lista, så väldigt nära. Jag kan nog tänka mig att jag ser om den någon gång för att bekräfta det intrycket. Annars är det en film där man i stora delar får tid att insupa alla detaljer, jag tror inte jag behöver se om den för att att upptäcka något jag missade den här gången.
1975
202 minuter
