Roger Vadim hade ett väldigt tydligt Modus Operandi.
1: Hitta en blond aktris, gärna av det yngre slaget.
2: Gifta sig med henne.
3: Skriv ett manus och regissera en film där hustrun lanseras som sexsymbol.
Det funkade bra med Brigitte Bardot och Et Dieu… créa la femme, lite sämre med Catherine Deneuve som räddades i tid av Jaques Demy och Les parapluies de Cherbourg. En som däremot åkte dit var Jane Fonda. Barbarella är hennes film.
Jag måste först som sist medge att jag trots allt och mot all logik tyckte om den här kultförklarade filmen, den är så urbota dum att man faller till föga. Men samtidigt är den så urbota dum att man inte orkar titta mer än 30 minuter i sträck, jag fick dela upp den på tre dagar. Gamla SciFi-rullar kan vara underhållande i sin töntighet. Barbarella är så medvetet töntig att det egentligen borde kännas fel.
Barbarella är en astronaut i en fjärran framtid som får i uppdrag av jordens president att spåra upp och återföra forskaren Durand Durand (spelas vansinnigt av Milo O’Shea, och ja, det var härifrån popgruppen fick sitt namn). På sin väg träffar hon ett antal udda individer, bland annat en bevingad varelse som presenteras som ”inte en ängel”, men därefter refereras till – och beskrivs av sig själv – som ängel. När hennes rymdskepp kraschlandar får hon hjälp av Professor Ping (Marcel Marceau, jag vet inte om han är dubbad eller om det verkligen är hans riktiga röst – i så fall den andra film där jag hört honom prata, den första var Mel Brooks Silent Movie). Hon träffar också David Hemmings i skepnad av den tämligen klantige revolutionsledaren Dildano och Ugo Tognazzi som prisjägaren Mark Hand. Klart det slutar bra, men det är helt ointressant. Det är ställt bortom all rimlig tvivel att syftet med hela filmen är att visa upp Jane Fonda i olika märkliga kreationer med skiftande grad av lätt- och avkläddhet.
Om man initialt har haft en förväntan på seriös SciFi, tas man snabbt ur villfarelsen så snart Barbarellas rymdskepp visas upp. Exteriört något som mest påminner om en plywoodkonstruktion från 80-talet på en kommunal lekplats. Invändigt är rymdskeppet helt klätt i röd plysch, ungefär som en parodi på raggarbil eller A-traktor, det är bara tärningen och doftgranen som saknas.
Prestationen i Barbarella kan knappast ha utgjort Jane Fondas stoltaste ögonblick som skådespelare. Hennes insats utgörs huvudsakligen av att springa omkring och se förvirrad ut (vilket inte är att förvåna med ett sådant manus), visserligen på ett väldigt charmigt sätt, men stort agerande är det inte. Med tanke på filmens ålder och kultstatus är det nästa lite skamset jag erkänner att det här var första gången jag såg den. Nu har jag sett den, jag lämnar Barbarella med ett leende, men känner ingen längtan att någonsin se den igen – nu är det gjort.
1968
95 min
