Ettore Scola spelar mästerligt upp en smakfull liten bagatell. Familjerestaurangen Arturo al Portico förbereder för middagsservice. Gästerna anländer. Vi följer personerna i kök och salong och de små draman som spelas upp vid borden under kvällens gång. Många igenkännbara karaktärer där man kan känna för, och med, de flesta. En ytterst tilltalande och till inte förpliktigande feelgood-cocktail.
En examensmiddag och ett gäng medelålders (äldre medelålder på väg mot tant) väninnor. Maestro Pezzullo, stamgästen med dålig mage som bara kan äta ris. Isabella, en gång parant men nu i slutet av sin blomning, är där med vuxen dotter. En japansk turistfamilj, ketchup till Carbonaran, med pojken som inte kan lägga ifrån sig sitt Nintendo. Lolla som väntar på sin date. Den blyge mannen som äter ensam. Professorn med sin allt för unga flickvän, en student. Mannen som väntar på sina vuxna barn. Paret som kanske väntar barn. Den ensamätande karriärkvinnan. Dramatikern/regissören som försöker övertala skådespelaren att hoppa på hans nya projekt. Över alla gäster vakar värdinnan Flora (Fanny Ardant), som har nya röda skor. Till sin hjälp har hon den trogne gamla hovmästaren med de två servitörerna, han med poetiska ambitioner och han den lite småfräcke. I köket härskar den gamle socialisten som oavbrutet klagar på den yngre generationens brist på engagemang, och inte kan de laga mat heller. Ägaren, Floras man, som har varit sjuk, kommer in efter ett tag och sätter sig vid krögarens bord.
Men var är examensgästerna? Varför har inte Isabellas dotter någon pojkvän ännu, hur kan hon fortfarande vara oskuld vid 19 år fyllda? Lollas date dyker upp. Och en till. Och en till. Och en till. Vi måste klargöra lite saker… Relationen till de vuxna barnen är inte utan friktion. Japanerna får många trevliga Polaroidfoton att ta med hem. Det nya projektet är en monolog med två personer på scenen. Den allt för unga flickvännen börjar ta relationen lite för seriöst för Professorn bekvämlighet. Maestron ser allt. Är Flora lite för intresserad av den fräcke servitören? Floras systerdotter som fyller år får sitta i annexet med sina vänner. Och inte kan de laga mat heller.
2000 gjorde Bob Giraldi Dinner Rush, som bygger på samma premiss – en restaurang, en kväll. Jag tycker, i och för sig, att Danny Aiello var mer än godkänd i den filmen, men den stökades till av en gangsterhistoria och gav inte något bestående intryck. Några sådana grepp behöver inte Ettore Scola ta till för att skapa engagemang över berättelsen, det räcker med att att observera verkligheten. Människor är tillräckligt spännande i sig själva, det behövs inte någon pålagd dramatik.
Persongalleriet är fullständigt underbart. Alla skådespelare är helt trovärdiga i sina roller. Det hela är nästan som en Robert Altman-film, men välregisserad och utan några longörer eller lösa trådar. Ettore Scola tar verkligen vara på talangen hos sådana skådespelare som Fanny Ardant, Giancarlo Giannini (Professorn), Vittorio Gassman (Maestro Pezzullo) och Stefania Sandrelli (Isabella).
La Cena är en riktig pärla till film. Den håller att se många, många gånger, men kanske med ett par års mellanrum. En pålitlig, rolig och aldrig tröttsam feelgood-rulle.
1998
121 min
