Estetiskt mästerverk eller pretentiöst snömos? Fan vet…
Filmen utspelas på ett slottsliknande hotell där gästerna, i smoking och aftonklänning, verkar stanna en längre tid. Det enda som kan kallas en antydan till handling är hur mannen X försöker övertyga kvinnan A om att de haft ett förhållande året innan, i Marienbad. A vägrar medge att de någonsin träffats. Händelseförlopp och repliker upprepas i nya sammanhang men det är inte en tidsloop. Tiden är helt upplöst, vi vet inte om det hela utspelas under en timme eller fjorton dagar. Vi vet inte om återblickar är återblickar eller drömmar. Det är oklart om det finns någon nutid, och i så fall, vad som är nutid.
Men, det är vackert. Det bästa är att sluta försöka förstå och bara hänga på.
Dialogen har mer karaktär av monolog, ofta ur en berättares perspektiv. Karaktärerna pratar bredvid, om inte förbi, varandra. Sidokaraktärerna saknar helt personlighet, känslolösa nästan som robotar, och står ofta stilla medan A och X rör sig. X, och kanske i viss mån As make M, är egentligen den ende som initialt uppvisar existensen av ett mänskligt känsloliv. Men är As förnekelse ett bevis på X villfarelse, eller finns det en djupare sanning? Står ”M” för Mefistofeles?
Det vi slutligen ser på duken är hur A lämnar sin man för att följa X. Eftersom X antydningsvis börjat tappa kontrollen över verkligheten, är det förhastat att ta slutet för givet. Är det istället en dröm eller febrig fantasi vi betraktar? Det finns olika tolkningar, inte bara om hur det egentligen slutar och om de verkligen träffats tidigare. Hela filmen som sådan ger fortfarande underlag för nya analyser. Att regissören (Alain Resnais) och manusförfattaren (Alain Robbe-Grillet) ger olika tolkningar, är knappast grund för minskad förvirring. Själv är jag så fantasilös att jag tolkar det jag ser. Nyckelscener startar om tills det blir som X vill, alltså utspelas det hela i hans fantasier.
Distributören trodde inte på den färdiga filmen. Först efter att ha erövrat Guldlejonet i Venedig, släpptes L’année dernière à Marienbad till betalande publik. Kritikerna var över lag lyriska. Det var en sådan film som man ”måste” se, men blev ingen kassasuccé.
Jag har haft den i skivhyllan sedan 2010, men såg den först nyligen – då främst för att jag just sett en annan film med Delphine Seyrig och blivit nyfiken på hennes andra roller. Visst är det en fascinerande och vacker film. Det kändes inte som att det hade gått en och en halv timme när eftertexterna började rulla. Det är full tänkbart att jag ser den igen. En upplevelse, och vid premiären för sextio år sedan, säkert en unik sådan. Men mitt huvudsakliga bestående intryck är nog, trots allt, att det är en film som är väldigt tacksam att parodiera.
1961
94 min
