Les carabiniers – Karabinjärerna (Jean-Luc Godard del 5)

Det här är nog så långt man kan komma från The Longest Day som kom året innan. Les carabiniers är en anti-krigsfilm som med ett icke föraktligt mått av svart humor skildrar krigets mindre ärofyllda sidor. Precis som Le petit soldat är det här en av Godards mer lättillgängliga politiska filmer. Förutom att rent generellt angripa militarismen, vill han också visa hur kapitalismen utnyttjar de små och svaga i samhället.

Ulysses (Marino Masé) och Michel-Ange (Patrice Moullet) bor med sina hustrur Cleopatra (Catherine Riberio) och Venus (Geneviève Galéa) i skjulliknade hus, på en karg landsbygd i ett ospecificerat land. De förefaller tämligen okunniga om världen utanför, speciellt Michel-Ange dessutom tämligen klent utrustad å huvudets vägnar. En dag kommer en jeep med två soldater på besök. Soldaterna har med två standardiserade blanketter, ett generellt formulär i kungens namn, med männens namn handskrivet på den heldragna linjen. Kungen behöver dem som soldater i kriget. När de utlovas ett rikt byte, allt de kan lägga händerna på i fiendeland, samt carte-blanche att ostraffat begå vilka illdåd de vill, allt från att mörda och bränna ner byar till att lämna restauranger utan att betala – det är ju krig, då är allt tillåtet, de har ju brevet från kungen – blir lockelsen för stor, de tar värvning. Innan de packar in sig i jeepen för att dra i krig, får de med sig ”inköpslistor” från sina hustrur.

Deras äventyr under kriget, som blir långvarigt och för dem runt världen, skildras i scener som inleds av de vykort som skickas till kvinnorna, nästan som textskyltarna i en stumfilm. Vi får se hur de försöker plundra, hur de mördar civila och avrättar partisaner. Allt i tron att eftersom de gör det i kungens namn, är det tillåtet – det är ju krig.
Vi ser dem inte inblandade i några klassiska stridsscener, kriget representeras främst av inklippta snuttar från (vad jag uppfattar som) gamla journalfilmer samt av bakgrundsljudet. Ljuddesignen i Les Carabinieres påminner väldigt mycket om den i Une femme est une femme, samma hoppklippning som vi i À bout de souffle upplever bildmässigt.

Männen kommer hem efter några år, Ulysses har förlorat ena ögat – utstucket av en äkta man då han kysste en främmande kvinna. Deras hemförda krigsbyte utgörs av en sliten resväska fylld av vykort föreställande allt de anser sig ha erövrat och ska utkräva av kungen när kriget är slut, något de får bekräftat när de rekryterande soldaterna kommer för att dekorera våra hjältar med de medaljer kungen har tilldelat dem. De bor så avsides att de undrar hur de ska få reda på att kriget är slut, men soldaterna försäkrar dem att fyrverkerierna under festligheterna kommer att synas långt.
Efter en tid syns fyrverkerier mot himlen. Eftersom dessa visas som negativ, förstår vi tittare att något inte stämmer. Kriget är förlorat och har övergått i ett inbördeskrigsliknande kaos. Kungen har inga tillgångar. Ulysses och Michel-Ange mördas av en av soldaterna som rekryterade dem.

Bortsett från Marino Masé, är det ingen av skådespelarna som fick någon nämnvärd karriär, vare sig före eller efter den här filmen. Masé är bokförd för 116 roller på IMDb, varav några småroller i stora produktioner, men egentligen inget som satt något djupare avtryck i filmhistorien.

Det här är en film som jag har haft svårt att få tag på. Min franska är inte tillräckligt vass för otextade versioner, så döm om min förtjusning när jag upptäckte att den faktiskt finns på Netflix. Jag uppskattade den. Mitt i den svarta humorn kan man inte låta bli att börja reflektera över vad en människa är beredd att göra i en omgivning där etik och moral satts ur spel, eller där gränserna för vad som betraktas som normalt gradvis förskjuts. Jag tycker därför att Les carabinieres har en del att säga oss idag, i fredstid, i Sverige…

1963
80 min

Det här inlägget postades i Filmer, Regissörer och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *