Demys mest kända film, den första filmoperan. Storyn är i grunden tämligen banal. Flicka möter pojke, pojke åker ut i kriget, flickan gravid, flicka pressas att gifta sig med en annan. Men med Jacques Demys vision realiserad, assisterad av Bernard Eveins produktionsdesign, Jean Rabiers foto, Michel Legrands musik och med en nästan löjligt vacker Catherine Deneuve i huvudrollen, blev det en film som tog stora delar av världen med storm. Bland utmärkelserna hittar vi Guldpalmen från Cannes och fem Oscarsnomineringar.
Madame Emery är en ensam mamma som driver en paraplybutik i Cherbourgh. Hon har problem med sin dotter. Bara 17 år, och så har hon fått för sig att hon är kär, vad vet väl en flicka om kärlek. En bilmekaniker dessutom, den där Guy. Hur ska han kunna försörja en familj? Han har inte ens gjort militärtjänsten ännu, med kriget i Algeriet kommer han att vara bort minst två år. Det ordnar sig nog, hon kommer att glömma honom så fort han försvinner. Om bara inte affärerna gick så dåligt. Utan hjälp från den snälle Monsieur Cassard hade jag fått ge upp butiken. Han verkar ju intresserad av Geneviève och verkar inte bry sig om att hon är gravid. Med den där eländige mekanikern i Algeriet, där han ju inte kan trassla till det för oss mer än han redan gjort, skulle ju Cassard vara en utmärkt make för Geneviève. Bäst att prata förstånd med henne.
Jacques Demy berättar att han ville göra en film som talade till känslorna, folk skulle gråta när de lämnade biografen. Visst lyckades han, det är en sorglig film, väldigt långt från tonen i de amerikanska musicals som inspirerat honom. Här finns också en helt annan realism än i dessa. Även om vi på sätt och vis befinner oss i en färgmatchad fantasivärld, rör vi oss ändå på stadens gator bland bensinpumpar och slitna portuppgångar. I den tredje akten upplever vi hur Guy påverkats av kriget, hans problem är inte enbart relaterade till Genevièves svek.
Rollen som Geneviève blev Catherine Deneuves stora genombrott. Hon hade några tidigare småroller och ett film av Roger Vadim i bagaget. Roger Vadim använde sitt vanliga Modus Operandi och försökte lansera henne som sexsymbol. Med Jacques Demy fick hon en annan framtoning. Efter Paraplyerna, samarbetade de i ytterligare tre filmer under årens lopp.
Roland Cassard från Lola har alltså fått lite ordning på livet och tituleras numera diamthandlare. Från samma film återser vi också, i en mycket liten biroll, en av flickorna från klubben. I den mån det förekommer någon vit cab i den filmen, är den väl dold. Däremot slutar filmen med att Geneviève lämnar staden efter ett tillfälligt besök i Cherbourg.
Redan under förtexterna får vi höra det lätt vemodigt musikaliska tema som, förutom en Oscarsnominering, blev en världshit som I Will Wait for You. Det här har jag skrivit om i ett tidigare inlägg (som kan läsas här), men visst är det OK att upprepa sig:
”Kameran, initialt riktad ut mot hamnbassängen i Cherbourg, vinklas ned mot gatan så vi ser stenläggningen, med sina reparerade skador. Nu kommer regnet. Vi ser ovanifrån hur de förbipasserande fäller upp sina paraplyer eller skyler sig med vad de har tillhands, men det regnar uppenbarligen inte värre än att några enstaka tappra utan regnskydd promenerar förbi i måttlig takt. Färgschemat är väldigt dovt för att vara just den här filmen. Det första röda paraplyet, den förbirullande barnvagnen och matrosernas tofsar utgör kraftfulla accenter mot det gråmurriga. Och den där musiken. Av Michel Legrand.”
I ett annat inlägg finns några ord om en av filmens starkaste scener (här). Men för den som inte vill klicka tar jag risken att upprepa mig igen.
”I regi av Jacques Demy får vi uppleva ett av filmhistoriens mest gripande avsked. Till tonerna av Michel Legrands fantastiska musik tar de avsked då Guy blivit inkallad för att kriga i Algeriet. När tåget börjar rulla får vi en kameraåkning bort från Geneviève, men långsammare än tåget. Guy försvinner bakom ryggen på oss samtidigt som Geneviève försvinner i fjärran framför oss, avståndet dem emellan känns plötsligt oändligt. Helt enkelt hjärtskärande. Och så den där musiken…”
Sammanfattningsvis är det en väldigt vacker film som rekommenderas för den som ännu inte hunnit se den. Många som har sett den, ser den gärna igen; även jag.
1964
92 min
