Det här är en intressant film av många orsaker. För det första, ett manus av Herman J. Mankiewicz (som jag nämnt i något tidigare inlägg, han som skrev Citizen Kane). För det andra, det var här Carole Lombard träffade William Powell. För det tredje är det en riktigt bra film som vida översteg mina förväntningar.
Att det är en bra film beror väldigt mycket på manuset. För en film från 1931, då ljudfilmen bara hade några år på nacken, är det en film som törs lita ovanligt mycket på tystnad. Replikerna får tid att sjunka in. Självfallet ska regissören Richard Wallace också ha en del av äran för detta, men ett manus som inte lämnar utrymme för publiken att tänka själva, hade inte kunnat ge samma effekt. Mankiewicz var väldigt respekterad som manusförfattare i det tidiga Hollywood. Han var ofta anlitad som ”scriptdoctor” när det var manus som behövde redigeras eller som inte fungerade av någon anledning. Speciellt var han skicklig på att rädda manus med kryckig dialog. Det finns därför ett otal filmer han bidragit till, men inte blivit krediterad för. Richard Wallace hade börjat tidigt, han arbetade med Hal Roach och regisserade ett otal korta stumfilmer, komedier de flesta. Exempelvis samarbetade han med Stan Laurel (som både skrev manus, var regiassistent och agerade) och Oliver Hardy, redan innan de egentligen blev Helan och Halvan.
Carole Lombard blev ganska snart Hollywoods screwballdrottning, det kommer mer om henne i kommande inlägg. William Powell hade gjort entré i Hollywoood med ljudfilmen. Det var många av stumfilmsstjärnorna som inte klarade övergången till ljudfilm, de hade varken röst eller röstträning för att kunna bära upp talade roller. Hollywood sökte aktivt scenskådespelare för att täcka behovet av röstkompetenta aktörer och aktriser. William Powell var en av dessa. Han hade från början spelat diverse mer eller mindre ljusskygga individer, men började med den här filmen etablera sig i det gentlemannamässiga rollfacket, han kunde föra sig med stil och elegans. Idag är han nog mest känd för sina Thin Man-filmer (Gäckande skuggan) med Myrna Loy (Jag gissar att det kommer inlägg om dessa också, framöver). Carole Lombard och William Powell gifte sig kort tid efter Man of the World. Äktenskapet höll bara två år, men de förblev nära vänner, höll kontakten och rådfrågade ofta varandra om roller och tolkningar. Det uppges också att de stöttade varandra under några svåra år som följde. Efter skilsmässan träffade Lombard en man, och det var stor kärlek, som sköts ihjäl i en ren olycka. Powell å sin sida blev tillsammans med Jean Harlow, vilket var hans livs stora kärlek. När hon dog i en njursjukdom tog det nästan knäcken på honom.
Filmen presenterar en annan bild av Paris än vad som var vanligt i Hollywoodfilmer. Mellan världskrigen fanns det en omfångsrik amerikansk koloni i Paris. Det som skildras här är inte konstnärernas, musikernas eller författarnas Paris. De icke-turister vi möter här är de som har tvingats fly USA för att kunna fortsätta sin tillvaro. Brott eller någon gammal skandal eller något annat, de är inte i något fantasi-Paris, för dem är det en stad som kan vara farlig och ett ställe man längtar hem ifrån.
William Powells karaktär, Michael Trevor, är en tidigare journalist som lämnat USA på grund av en inte närmare definierad skandal. I Paris livnär han sig på att leta upp komprometterande uppgifter om amerikanska turister för att pressa dem på pengar. Upplägget är i och för sig ganska elegant. I början av filmen har han ett möte med Harry Taylor (Guy Kibbee), en välbärgad turist. Trevor berättar om en skandalblaska utgiven i Paris men avsedd för den amerikanska marknaden. Han har lyckats komma över nästa nummer där det finns en notis om Taylors eskapader i den franska huvudstaden. Denne ber Trevor om hjälp, kan han inte prata med utgivaren, Taylor kan t.o.m. erbjuda ekonomisk ersättning om notisen inte publiceras. Trevor framstår som en hedersknyffel, Taylor begriper inte att han blivit utpressad. När Trevor är på väg att lämna hotellsviten, anländer Mary Kendall (Carole Lombard), Taylors systerdotter.
Trevor har en hederskodex, inga kvinnor ska vara offer för utpressning. Hans båda kumpaner Irene Harper (Wynne Gibson från Night After Night) och Fred (George Chandler) pressar honom dock att göra ett undantag. Att snärja Mary Kendall har allt för stor potential som inkomstkälla för att kunna förkastas av några moraliska skäl. Motvilligt accepterar Trevor.
Självfallet lyckas han snärja Mary och lika självklart blir han själv djupt förälskad. Han berättar för Mary om sin bakgrund och sin verkliga sysselsättning. Kärleken övervinner allt, Mary accepterar honom som han är och visst ska de gifta sig.
Irene har ett allvarligt samtal med honom. Visst kan han gifta sig med Mary, men vad skulle hans blivande brud tycka om att ha sin make i fängelse 10-20 år? Så fort han blir officiellt exponerad som Mary Kendalls make, skulle sanningen bubbla upp till ytan. Vill han verkligen utsätta den älskar för något sådant?
För att göra framtiden lättare för Mary, börjar han med utpressningsfasen, får henne att tro att allt varit ett spel och inkasserar en fet check från morbror Harry. Räddad från en för evigt ouppnåelig kärlek, accepterar Mary ett frieri från Frank Reynolds (Lawrence Gray), hennes gamle beundrare. Alltså, inte gammal beundrare, långtida sådan.
Trevor och Irene avslutar filmen på en ångare destinerad till Kapstaden. Trevor river sönder checken han fått av Harry Taylor och slänger bitarna överbord. På något sätt känns det som början på ett nytt liv för dem båda, ett hopp om rehabilitering. Bara några år senare, med Hayskoden, hade filmen slutat med Trevor i fängelse.
Med tanke på de båda huvudrollsinnehavarnas kommande karriärer var det kul att se den här filmen. För William Powell var det ett steg in i ett fack som kom att dominera en stor del av hans framtida karriär. För Carole Lombard var det här en ganska typisk roll för den här tiden. Inte förrän med Twentieth Century (Primadonna), tre år senare, insåg regissörer och rolltillsättare hennes – speciellt för tiden – unika komediska talang. Fram till dess, inkluderat Man of the World, hade man försökt stöpa henne i Hollywoods standardform för vackra unga skådespelerskor. Inte dåligt, men inte heller något som egentligen stack ut. Om man är filmnörd är det helt klart värt att se den här filmen, men kanske inte något man behöver ägna livet åt att jaga. Råkar men däremot snubbla över den, ska man absolut se den, den är bra.
1931
74 minuter
