I inlägget om Modesty Blaise (här) nämnde jag att Bondfilmernas succé skapade en våg av agentfilmer eller parodier på sådana. Parodier, eller åtminstone skämtsamma agentfilmer har levt kvar. De senaste 25 åren har presenterat sådant som Johnny English och min personlige favorit OSS 117, där Jean Dujardin briljerar som tvärkorkad fransk agent för vilken politisk korrekthet är ett fullständigt okänt begrepp. Min favorit från tiden det begav sig, 60-talet, är James Coburn som Derek Flint.
Derek Flint är cool och kan allt. När han vill vila, stänger han av hjärtat. När det är dags att, bokstavligen, vakna till liv igen, börjar en tidsinställd manick i hans klocka picka honom på handryggen. En unik hjärtstartare. Mycket praktiskt när man ska lura skurkarna att man är död. James Bond kan placera in ett vin till distrikt, årgång och vingård. Om Flint får reda på proportionerna i en kryddblandning, reser han till Marseille och smakar sig igenom alla stadens krogar för att hitta den Bouillabaisse skurken måste ha ätit straxt innan attentatet. Han ligger heller inte efter när det gäller prylar. Han behöver inga vapen eftersom hans cigarettändare har 86 olika funktioner (87 om man ska räkna att den kan tända cigarrer). Hans penna kan också användas för kemisk analys. Någon form av fantastisk kalejdoskopisk spektroskopi som inte begränsar sig till grundämnen utan även klarar tämligen komplexa konglomerat av molekyler. Vi får heller inte glömma de förenade internationella underrättelsetjänsternas datorcentral. Hålkorten smattrar så det står härliga till.
Själva handlingen är kanske inte så mycket att haka upp sig på, men det börjar med att en illasinnad grupp vetenskapsmän lärt sig styra vädret. Från sitt högkvarter initierar de allehanda extremväderkatastrofer för att visa världsledarna att deras utpressning ska tas på allvar. Hur det slutar är lätt att gissa om att vet att det kom en uppföljare, In Like Flint. Båda filmerna är kul, okomplicerad underhållning. Lite dumt ibland, men kul. Man bör dock vara beredd på att Derek Flint har en kvinnosyn – vilket blir tydligast mot slutet av den andra filmen – som kan få Sean Connerys Bond att framstå som militant feminist.
1966
108 min
