Jag har nog sett den här filmen minst tio gånger. Den är fortfarande lika rolig som när jag såg den första gången, för mer än 45 år sedan. Double Indemnity, Sunset Boulevard eller Some Like It Hot… Det är hugget som stucket om man ska utse kronan på Billy Wilders karriär som regissör. En sak är dock säker, det här är en av de roligaste filmerna någonsin.
Jack Lemmon och Tony Curtis har en otrolig personkemi i den här filmen och Marilyn Monroe var kanske aldrig bättre än här. Men det hade kunna vara annorlunda, den som först var påtänkt i Jerrys roll var Frank Sinatra och Mitzi Gaynor var påtänkt som Sugar. Det är bara att tacka stjärnorna för att ”om” inte var…
Men det var inget dåligt material de hade att jobba med, ett fantastiskt manus av I.A.L. Diamond och Billy Wilder själv. Varenda replik fanns i manuset, det fanns varken utrymme för, eller behov av några improvisationer. Med tanke på Marilyn Monroes tillstånd under inspelningen var det heller inte önskvärt med några improvisationer. Flera missfall under de föregående åren samt det faktum att äktenskapet med Arthur Miller hade börjat knaka i fogarna, hjälpte inte till att stärka hennes sviktande självförtroende. Billy Wilder berättar i intervjuer om hur enkla scener, där Marilyn bara hade någon enstaka replik, kunde behöva mer än 60 tagningar innan allt satt som det skulle. Lemmon och Curtis hade fått direktivet att ”ni måste vara på hugget hela tiden, varenda gång… så fort Marilyn sätter det så tar vi den tagningen, så ni måste vara bra” (jag använder citattecken, men citatet är inte ordagrant). Trots alla problem under inspelningen blev resultatet lysande. Såväl medspelarna som regissören har i efterhand visat varm uppskattning över Marilyns insats såväl som stor förståelse över hennes situation.
Det figurerar ett uttalande av Tony Curtis om att kyssa Marilyn var som att kyssa Hitler. Lemmon bekräftar detta i en intervju medans Curtis säger att (återigen citattecken utan att vara ordagrant) ”Jag minns inte att jag sagt det, men om någon frågat hur det var… vilken korkad fråga, det är ju Marilyn Monroe, vad tror de? Det är tänkbart att jag svarat så eftersom det är en så dum fråga, men jag minns inte att jag sagt det.” Det kan ju vara en efterkonstruktion, men han vill uppenbarligen inte att det ska vara en del av hennes eftermäle – eller hans.
I en film som är så här perfekt rakt igenom är det svårt att plocka ut några specifika favoritsekvenser eller -insatser. Men…
– Jack Lemmons perfekta tajming med marackasen efter Osgoods frieri. Klockrent!
– Tony Curtis som ”Shell Jr.” med den Cary Grantska accenten.
– Gangsterbossen Little Bonapartes Mussoliniaktiga minspel.
– Joe E. Brown som Osgood Fielding III, som dessutom fick filmhistoriens kanske absolut bästa slutreplik (Diamond och Wilder hade svårt att hitta en klatschig slutreplik när de skrev manus. Tills vidare skrev de in den som senare blev klassisk, de skulle säkert komma på något bättre när inspelningen närmade sig. Vilket de lyckligtvis inte gjorde):
Well, nobody’s perfect.
1959
121 min
