Ned Merrill (Burt Lancaster) simmar några längder under ett besök hos vänner. Det är många i grannskapet som skaffat swimming pool, Ned får idén att han ska simma hemåt istället för att ta bilen.
Burt Lancaster gör en av sina främsta prestationer i denna säregna film som inte gick hem hos vare sig kritiker eller publik på tiden det begav sig. Hade den kommit några decennier senare kan mottagandet mycket väl ha blivit annorlunda. 2000-tals kritikerna ger den 100% på Rotten Tomatoes.
Filmen spelades in i Westports, Connecticut, välbärgade förstäder 1966, i regi av Frank Perry. 1967 när några scener skulle tas om, i vissa fall med nya skådisar, sparkades Perry. Sidney Pollack fick förtroendet att ta hand om omtagningarna. Frank Perry är dock den som tillskrivs filmen.
The Swimmer är, på det hela taget, en visuellt njutbar upplevelse med en palett som speglar gränsen mellan sommar och en långsamt begynnande höst. I början får vi se Ned springande genom ett skogslandskap, barfota, endast iförd badbyxor (den enda kostym han bär under hela filmen). Han kommer fram till gamla vänner som är både glada och överraskade att träffa honom. Ned ger ett kraftfullt intryck med ett vinnande sätt. Idén att simma hemåt via grannskapets simbassänger, förleder lätt tittaren att se fram mot en komedi. Redan tidigt – när vi ser omgivningens förbryllade miner när Ned nämner hustru och döttrar – känner vi dock att det är något som skaver. Även om många han möter är glada att se honom, förstår vi av bisatser och stickrepliker att allt inte står rätt till. Uppenbarligen är han utan arbete, uppenbarligen har han varit borta en längre tid. För varje interaktion, för varje ny bassäng, inser vi mer och mer att Ned kanske inte är den genomsympatiska person vi trott, och heller inte verkar leva i samma verklighet som alla andra. Det är två möten som är särskilt gripande, det ena med en liten pojke som är ensam hemma (med barnvakt) när föräldrarna är på semester, det andra med en före detta älskarinna. I det senare av dessa möten rasar de sista resterna av Neds fasadputs. Redan innan detta möte har vi misstänkt att Ned har varit inlagd på någon mentalvårdande institution, vilket förklarar hans långa frånvaro. Vi får det aldrig bekräftat, men den starka slutscenen, när han äntligen kommer hem, känns som en tydlig bekräftelse.
I analyserna av The Swimmer har det skrivits mycket om den Amerikanska drömmen och det idylliserade förortslivets krakelerade yta. Jag bryr mig inte om att referera, utan nöjer mig med att konstatera att Ned har ramlat av framgångståget. Det här är en film man inte glömmer i första taget. Rekommenderas.
1968
95 min
