Bröderna Lumières L’Arrivée d’un train en gare de La Ciotat är ju känd som en av de första filmer som visades inför publik. Tåg som lämnar perrongen är inte fullt lika uppmärksammat, rent filmhistoriskt, men det finns flera bra scener med avgående tåg. Här är mina favoriter
Murder on the Orient Express – Mordet på Orientexpressen (1974)
Efter inledningen där de flesta nyckelkaraktärerna presenterats, är det äntligen dags för tåget att avgå. Det jag uppskattar i den här sekvensen är framför allt musiken. Först lite tveksamt medan vi följer lokförarens (?) promenad längs vagnarna fram mot loket. Långsamt bygger musiken upp tills, bam, lokets lyktor tänds och nu är hela orkestern igång. Introt fortsätter avvaktande men efter ett par takter höjs tempot och det underbara temat, som tidigare endast antytts, får nu blomma ut för fullt i en triumferande vals.
Att vi sedan får uppleva en av de allra bästa filmatiseringarna på Agatha Christie, känns fullständigt självklart. Albert Finney och David Suchet är i mitt tycke de främsta uttolkarna av karaktären Poirot. (Peter Ustinov är inte dålig, men känns lite för jovialisk, Kenneth Branaghs Poirot är bara konstig.) Som grädde på moset får vi sedan den imponerande rollista regissören Sidney Lumet lyckades skrapa ihop till denna film.
Shangai Express (1932)
Hela filmen finns tillgänglig på Internet Archive. Tåget börjar rulla vid 7:06.
https://archive.org/embed/shanghai-express
Regisserad av Josef von Sternberg, med Marlene Dietrich och Anna May Wong i rolllistan (västerbottningen Warner Oland ej att förglömma), finns det flera anledningar att diskutera den här filmen. Med nutidens ögon upplevs von Sternbergs exotism som närmast rasistisk men estetiken håller än – dessa teman får dock behandlas vid ett senare tillfälle. Här är det tåget som gäller.
Tåget avgår mot Shanghai och rullar långsamt genom ett välregisserat myller av människor i Pekings trånga gränder. På spåret står en ko med diande kalv som så småningom puttas undan. Observera hönsen som flyr undan det långsamt framrullande loket och precis i slutet, soldaternas skickliga snatteri ur fruktkorgarna.
Det jag tycker är mest imponerande med den här sekvensen är scenbygget. Regissören disponerade ett område på Santa Fe-järnvägens depå i San Bernardino, runt vilken staden byggdes upp. Därefter var det bara att hyra ett tåg och köra igång.
Les parapluies de Cherbourg – Paraplyerna i Cherbourg (1964)
I regi av Jacques Demy får vi uppleva ett av filmhistoriens mest gripande avsked. Till tonerna av Michel Legrands fantastiska musik tar de avsked då Guy blivit inkallad för att kriga i Algeriet.
När tåget börjar rulla får vi en kameraåkning bort från Geneviève, men långsammare än tåget. Guy försvinner bakom ryggen på oss samtidigt som Geneviève försvinner i fjärran framför oss, avståndet dem emellan känns plötsligt oändligt. Helt enkelt hjärtskärande. Och så den där musiken…
Som bekant sjungs alla repliker i den här filmen. All sång dubbades, det är alltså varken Catherine Deneuve, Nino Castelnuovo eller någon av de andra skådespelarna vi hör på soundtracket. Att dubba sång är inte detsamma som att dubba tal. Läpprörelserna på duken måste stämma överens med musiken. Musiken, med sång, var därför förinspelad inför själva filmningen. Skådespelarna fick mima sången till det som strömmade ut ur högtalarna på inspelningsplatserna. Med tanke på att många scener utspelas utomhus under dygnets senare timmar, kan vi anta att invånarna i Cherbourg hade en period av oundvikliga musikaliska upplevelser.
