I Lola, Jacques Demys första film, återförenades titelpersonen med Michel, fadern till hennes son. Åtta år senare återser vi henne i Los Angeles. Äktenskapet har spruckit, Lola är nedbruten efter Michels affär med en viss Jackie Demaistre, spelmissbrukare precis som han själv. (Så gick det med Jackies och Jeans gemensamma framtid.) Lola sparar ihop till en returbiljett till Frankrike och försörjer sig nu som fotomodell av det näst skabbigaste slaget. Salongen tar 20 dollar per halvtimme för en fotosession med en lättklädd modell – eller tolv dollar för en kvart. Film och lån av kamera ingår i avgiften.
George är en arbetslös arkitekt med ambitioner, men utan drivet att realisera dessa. I början av filmen vaknar han i sitt slitna hus, närmaste granne med en oljepump och uppenbarligen, av ljuden att döma, i startriktningen från LAX. Det är slitningar i förhållandet med sambon. Utmätningsmannen knackar på dörren för att ta hans bil. Hans datum har blivit draget i draften så han väntar på inkallelseordern för tjänstgöring i Vietnamkriget. I denna sin misär lyckas han ändå tjata till sig några timmars betalningsrespit på bilavbetalningen och ger sig iväg i sin älskade MG för att låna pengar.
Vid den första anhalten på sin odyssé får han se Lola. Han följer efter hennes bil men ger upp när hon parkerar vid ett stort hus i Beverly Hills. Senare på dagen får han syn på henne igen och skuggar henne till salongen där hon arbetar. Han betalar tolv dollar för en fotosession. Sedan fortsätter filmen. George lyckas låna ihop pengar, som han senare ger till Lolas hemresa. Lola ger sig av till Paris och George ska rycka in imorgon.
Efter sina tidigare succéer gjorde Demy nu sin första film utanför Frankrike. Han fick väldigt fria händer av filmbolaget i alla avseenden utom två, dels budgetmässigt, dels i rollbesättningen. Demys förstahandsval som George var, den då helt okände, Harrison Ford. Bolaget kunde inte se någon kommersiell potential i det valet, istället gick rollen till Gary Lockwood (som just hade synts som andreman i 2001). Lockwood gör en tämligen träig tolkning. Speciellt tycker jag att samspelet med Anouk Aimée är väldigt fritt från såväl gnista som personkemi. Å andra sidan, hur sprudlande är George i sin, tidigare beskrivna, bedrövliga situation? Jag kan ändå inte låta bli att undra över hur filmen hade blivit om regissören hade fått sin vilja igenom beträffande rolltillsättningen. Model Shop är inte lika gnistrande som hans tidigare filmer men är inte dålig. För mig, som var för ung för att egentligen förstå vad som verkligen var på gång och heller inte var på plats i Los Angeles, känns filmen som en ganska bra beskrivning av känslor, attityder och tidsanda då sextio-talet gick mot sitt slut. Den uteblivna publika framgången kan kanske, förutom Lockwood, bero på att den kom samma år som Midnight Cowboy, Easy Riders, They Shoot Horses Don’t They och andra filmer som även de, direkt eller symboliskt, speglade samma teman. Utrymmet kanske inte räckte till för en film som i stora stycken kan betecknas som en meditativ road movie. Det kanske heller inte var rätt tidpunkt för en fransk regissör att låta sig förföras av Los Angeles.
Filmen bjuder på en liten extra bonus för oss som tycker om Jacques Demys filmer. Förutom återanvändandet av karaktärerna Lola, Michel och Jackie (varav de två senare ej syns i filmen, men ändå…), visar Lola upp sitt fotoalbum för George. Där ser vi bilder från Lolas egen film, Demys första. Hon lägger sedan ner albumet, uppslaget, på ett nummer av en fransk tidskrift med Catherine Deneuve på omslaget. Vi får också veta att matrosen Frankie stupat i strid. Det kan tilläggas att Model Shop var, såvitt jag upptäckt, den sista film där regissören återanvände någon av sina karaktärer.
Det är inte någon dålig film, men det är inte den jag väljer att se om när jag vill återknyta bekantskapen med Jacques Demy. Filmens stora behållning är att få återse Lola.
1969
97 min
