I denna sin tredje film, porträtterar Mae West Tira, dansös och lejontämjare på en begränsat fashionabel kringresande cirkus (eller snarare marknadsgyckel än cirkus). I ärlighetens namn måste sägas att benämningen dansös är högst tveksam. Det hon åstadkommer på scenen är vare sig särskilt dynamiskt eller expressivt. Tira är intresserad av män, men ännu mer av vad hon kan få från dem.
När Tira förstärker föreställningen genom att stoppa sitt huvud i lejonets gap, är hon och cirkusens lycka gjord. De hamnar i New York, där de rika männen finns.
Tira är vidskeplig, precis som Mae West själv. Hon har fått ett omfattande horoskop av cirkusens spåman. Det plockar hon fram varje gång hon träffar en ny man, är det den här som det är menat att hon ska bli lycklig med…
Cirkusdirektören Big Bill Barton, om vi nu ska bestämma oss för att cirkus är den lämpliga benämningen på Tiras arbetsplats, har inte helt rent mjöl i påsen. Barton spelas av Edward Arnold som syntes i många filmer de kommande decennierna (för de som sett Dead Men Don’t Wear Plaid; det är han som får en hundvalp av Steve Martin). Han har en råttlik medhjälpare, Slick Wiley, som spelas med råttlik ackuratess av Ralf Harolde (en skådis jag aldrig sett i någon annan film).
I filmens början är Tira och Slick i slutfasen av ett förhållande, han har inte tröttnat, men hon försöker göra sig av med honom. Slick hamnar i fängelse så hon blir kvitt honom. Tillfälligtvis.
Väl framgångsrik och väletablerad i New York, blir hon en dag uppsökt av Jack Clayton (Cary Grant), som är där för att övertala henne att släppa taget om hans kusin. Sedan kan ni räkna ut resten själva. Barton vill inte bli av med sin främsta attraktion och Slick är lika råttlik efter att ha blivit frigiven. Men det slutar lyckligt efter en rättegångsscen där vi ser Gregory Ratoff som Tiras juridiska ombud.
Tiras dans var, som sagt, inte särskilt dynamisk. Ett kännetecken för Mae West var att hennes rörelseschema i allmänhet var tämligen stillsamt, nästan skridande eller glidande. En anledning kan vara hennes längd. Hon var kort, knappt 1,50. Hon bar skor som gav henne upp till 20-25 cm extra längd (eller höjd?), det kunde rentav vara smärtsamt att röra sig i dessa. Jag kan förstå en viss återhållsamhet i rörelserna.
Hennes första egna film, She Done Him Wrong, blev en succé. I´m No Angel gick ännu bättre. Många hävdar att Mae West var den som säkrade bolagets (Paramounts) överlevnad som eget bolag. Att en 40-årig kvinna debuterar och etableras som sexsymbol, var minst lika unikt på 30-talet som det är nu. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men en är att hon accepterades av den kvinnliga biopubliken. Dels för att hennes karaktärer egentligen var godhjärtade och visade omtanke om medsystrar i nöd, dels för att det var hon som dominerade, det var hon som gjorde männen till åtlöjen.
En Mae West-film var verkligen en Mae Wests film. Det var hennes manus, hon hade stort inflytande på rollbesättningen och det var hon som fick briljera. Trots detta måste jag framhålla regissören i I’m No Angel, Wesley Ruggles. Han hade börjat som stumfilmsskådis, men övergick snart till att regissera. Två år innan den här filmen hade han Oscarsnominerats för Cimarron, som för övrigt vann som bästa film (den första segern för en västern). Hans kvaliteter lyser igenom framför allt i filmens inledning, hur han bygger upp miljön och stämningen runt platsen för Tiras föreställning.
Som kuriosa kan nämnas den apa i bur som syns i närbild några sekunder, ungefär halvvägs i filmen. Apan var Mae Wests egen. När Billy Wilder skulle göra Sunset Boulevard, var Mae West hans förstahandsval för rollen som Norma Desmond. Mae tackade nej, hon var ingen föredetting. Det är ju tänkbart att apbegravningen i den filmen faktiskt är en blinkning till Mae West.
Och, avslutningsvis, filmens bidrag till citatantologin. Två av hennes mest kända:
Beulah, peel me a grape.
When I’m good, I’m really good. But when I’m bad… I’m better.
1933
88 min
