Paul Morrisseys uppföljare till Flesh for Frankenstein.
Greve Dracula är döende. Det blod från jungfrur han och hans syster är beroende av, har blivit alltmer sällsynt i Transylvanien. Hans trogne tjänare Anton är dock ej rådlös. I Italien är invånarna goda katoliker. Självklart är de italienska döttrarna uppfostrade i herrans tukt och förmaning. Landet måste ju närmast svämma över av oskulder med jungfruligt blod. Anton och Greven packar in sig i bilen. Med kistan på taket styr de kosan mot Italien.
Ett par år in i 70-talet ville Paul Morrissey och producenten Andrew Braunsberg göra film tillsammans. Planerna var inte mer utkristalliserade än så, de ville göra en film. Braunsberg var i början av karriären, men hade hunnit producera Roman Polanskis Macbeth, och var bekant med den legendariske producenten Carlo Ponti (för min generation även känd som Mr. Sophia Loren). Braunsberg bokade in ett möte om vilket Morrissey berättar följande:
AB: Vi vill göra en film.
CP: Jaha, Vad för sort?
AB: Eeeeh… En skräckfilm?
CP: Det låter bra. Vad ska den handla om?
AB: Eeeeh… Frankenstein.
CP: Det låter bra. Kan ni göra den i 3D?
AB: 3D… Inga problem.
CP: Hur lång tid behöver ni för inspelningen?
AB: … tre veckor.
CP: Det låter bra. Hur mycket kostar det?
AB: 300 000 $.
CP: Det okay, men jag vill ha två filmer. Kan ni göra två filmer?
AB: Det kan vi.
CP: Tre veckor till.
AB: Ja.
CP: Vad ska den handla om?
AB: Eeeeh… Dracula!
CP: Det blir bra, ska vi säga så?
AB: En sak bara, Paul vill helst regissera utan manus.
CP: Inga problem, men ni måste ordna en roll till min kompis Vittorio De Sica.
AB: Inga problem.
Så gick det till på 70-talet. Två filmer spelades in på knappt två månader. Vittorio De Sica gör en härlig biroll i Dracula, kanske den främsta (eller enda) anledningen att se filmen.
Väl framme i Italien blir Dracula installerad hos familjen Di Fiore, anrik men utan egentliga tillgångar. Anton har spridit ut att Greven är i Italien för att hitta en fru. Paret Di Fiore, med fyra ogifta döttrar (varav en är för ung och en är för gammal), ser här möjligheten att trygga en framtida försörjning. Efter att ha provsmakat de två giftasfähiga döttrarna och blivit allvarligt illamående, inser han att de inte är de oskulder de utgivit sig för att vara. Dracula går nu på jakt efter de båda återstående döttrarna. Den äldsta dottern, som föräldrarna givit upp hoppet om att gifta bort, är den som finner Grevens gillande. Hon blir också vampyr och förenas med Dracula i filmens blodiga avslutning.
Udo Kier ikläder sig titelrollen, precis som i Morrisseys tidigare film. Den trogne kumpanen spelas återigen av Arno Jürging. Vittoria De Sica är formidabel som den världsfrånvände Markis Di Fiore.
Filmen är betydligt mindre morbid än Flesh for Frankenstein. Under nästan hela filmen uppfattade jag den som en något camp skräckkomedi, inte jättebra men kul att se. Upplösningen, ett blodigt avdagatagande av Greven och den äldsta dottern, var inte lika groteskt spektakulär som slutscenerna i Frankenstein. Tyvärr hade man inför slutet en väldigt besk eftersmak från scenen straxt innan. Att en vampyrjägare våldtar den yngsta, femtonåriga dottern, för att ”rädda” henne från Draculas uppvaktning, där har man passerat gränsen för vad jag kan betrakta som humor. Även ur perspektivet att Morrisseys filmer ”ska” provocera, blir det för mycket. Jag kan därför inte tycka att den här filmen har åldrats med någon som helst värdighet.
1974
103 min
