Liliane Cheverny hade sina fifteen minutes of fame när hon under artistnamnet Laura representerade Belgien i Eurovision Song Contest. Men det var länge sedan, 30 år sedan. Nu bor hon ensam – utan katter – och jobbar på en patéfabrik. Hon dekorerar de färdigbakade patéerna med lagerblad, tranbär och enbär inför paketeringen. Hon sjunger inte längre. Det är ett liv utan några egentliga glädjeämnen.
En dag börjar en ny arbetare på fabriken, den 22-årige boxaren Jean Leloup. Han känner igen Laura, som var hans pappas idol. Jean börjar komma innanför skalet på den isolerade Liliane. Hon går med på att göra ett engångsframträdande på en fest hans boxningsklubb anordnar. Romansen börjar spira. Jean får rejält med stryk i boxningsringen och överger sporten, han är inte tillräckligt bra för att kunna bli proffs. Men Laura är ju ett proffs, varför gör hon inte comeback. Jean kan vara hennes manager. Och snart är det uttagning till Eurovision…
Det är en historia som inte bjuder på så mycket överraskningar. Både Isabelle Huppert som Liliane och Kévin Azaïs som Jean gör det man kan begära och lite till. Huppert gör ett lågmält porträtt av Liliane som får en ny chans både i kärlek och karriär. Det är en rejäl åldersskillnad mellan de båda, men Lilianes bräcklighet och Jeans uppriktiga värme gör att det känns möjligt, om än ej absolut trovärdigt, trots åldersskillnaden.
I rollen som Lilianes f.d. man och tidigare manager ser vi Johan Leysen som hade en väldigt liten roll som Catherine Deneuves man i Det helt nya testamentet som jag skrivit om tidigare.
Det är en liten feelgoodfilm där Isabelle Huppert är den främsta anledningen att titta. Det är ingen film som river upp de stora känslorna. Jaha, kan mycket väl vara den omedelbara rektionen när man kommer till eftertexterna. En oförarglig film, inget man minns länge.
2016
87 min
