Mae West spelar kabaréartisten Ruby Carter som är tillsammans med boxaren Tiger Kid (Roger Pryor). Rogers manager gillar inte att adepten sysslar med annat än boxning så han manipulerar Tiger att misstro Ruby. I besvikelsen accepterar Ruby ett anbud att börja jobba på ”The Sensation Club” i New Orleans. Klubbens ägare, Ace Lamont (John Miljan) är en hal typ. Med Rubys ord: ”His mother should’ve thrown him away and kept the stork”. Ruby motstår Aces försök att charma henne, dels för att hon helt enkelt inte gillar honom, dels för att Ace redan har en flickvän Molly (Katherine DeMille, adoptivdotter till Cecil B). ”Jag har aldrig stulit en annan kvinnas man om hon inte förtjänat det.”
Ruby får ytterligare en beundrare i Brooks Claybourne (Johnny Mack Brown). Han överöser henne med juveler utan att egentligen få något för det. Ace ser möjligheter till lättförtjänta pengar och lurar Tiger att råna Ruby på just dessa juveler. Tiger har nämligen kommit till New Orleans för en titelfight. Han genomför rånet utan att veta att det är Ruby han rånat. Vår hjältinna lyckas dock luska ut hur det hela gått till. Hon ruvar nu på en gruvlig hämnd.
Inför titelmatchen har Ace satsat hårt i vadslagningen, nästan allt han äger och har på vinst för Tiger. Det är en tuff fight, men i 27e ronden (det här utspelas på 1890-talet) har Tiger ett tydligt övertag. Nu iscensätter Ruby sin raffinerade hämnd, hon häller knockoutdroppar i Tigers vattenflaska. Tiger förlorar matchen och Ace blir ruinerad. Som grädde på moset lyckas hon få Tiger att tro att det var Ace som drogade honom. Det är inte helt slut ännu, men man kan ju inte spoila allt…
Belle of the Nineties regisserades av Leo McCarey som redan hade ett antal filmer på meritlistan. Han hade bl.a. regisserat Duck Soap, av många (däribland jag själv) betraktad som en av Bröderna Marx allra bästa filmer. Leo MaCarey skulle sedermera plocka hem tre Oscars, varav en för bästa manus.
Rubys kompband på ”The Sensation Club” är inga andra än Duke Ellington med orkester. Det trodde ni inte… Mae West i samma division som Ella Fitzgerald och Alice Babs. Mest noterbart är väl ”My old flame”, numera del av standardrepertoaren, som skrevs till den här filmen.
1934 hade Hays-koden satt in, vilket märks i den här filmen. Mae West kan inte vara fullt lika fräck och direkt, men hon får ändå in en hel del oneliners – om än lite tamare.
– May we ask what types of men you prefer?
– Just two, domestic and foreign.
För att fortsätta om Hays-koden, så är det minst en scen som kanske inte hade funnits med om filmen kommit något år tidigare. Syndare och brottslingar skulle visa uppenbar ånger för att eventuellt undgå straff. En kväll hålls en utomhusgudstjänst, för en svart församling, nedanför Rubys fönster. Medan församlingen sjunger en spiritual, börjar Ruby sjunga om hur hon, med sitt dåliga rykte, inte ens kommer att kunna höra domedagsbasunen på den yttersta dagen. Scenen är effektivt filmad och klippt men, för en nutida åskådare, störande rasstereotypisk.
Hays kräver inte – explicit – rassegregation, men i relationen med hennes, så gott som uteslutande, svarta hembiträden/uppasserskor, märker jag en tydlig skillnad jämfört med pre-code. I de tidigare filmerna framstår relationen som mer vänskaplig, om än ej jämställd, här är det mer tydligt ett arbetsgivare/anställd-förhållande.
1934
73 minuter
