Filmatisering av en saga från Charles Perraults Gåsmors sagor. En vacker prinsessa måste fly från slottet – och pappa kungen – för att inte behöva gifta sig med honom. För att hålla sig dold, maskerar hon sig med ett åsneskinn, med huvud och allt. Fullständig oigenkännlig får hon plats som kökspiga i ett grannland. Prinsen i det landet får av en tillfällighet se henne utan förklädnaden och blir djupt förälskad. Eftersom det i sagorna aldrig går raka spåret, måste det till lite spelad sjukdom, kakbak och ringprovningar innan de tu kan få varandra. Hade de inte dött hundra år senare, hade de fortfarande levt lyckliga tillsammans.
Charles Perrault gav ut Gåsmors sagor 1697. Vi känner igen många av sagorna som Askungen, Törnrosa, Mästerkatten och Rödlvan. De versioner av sagorna vi är bekanta med är dock Bröderna Grimms, som glatt ”lånade” av Perrault. Gåsmors sagor kom ut i svensk översättning på 1950-talet, men just den här sagan fanns inte med i den svenska utgåvan. I Frankrike är Peau d’âne välkänd och inför hemmapubliken blev det här Demys mest framgångsrika film.
Jacques Demy upplevde som barn bombningarna av Nantes i september 1943. Han beskriver det som en fruktansvärd upplevelse. ”Med så fruktansvärda minnen är det som att inget har någon betydelse längre. Det är då man börjar skapa en fantasivärld.” Utan att överanalysera, kan man här förstå några typiska drag i flera av hans filmer, men kanske aldrig så uttalat som i Peau d’âne. Han berättar vidare att det var den av Perraults sagor som gjorde störst intryck på honom. Han försökte fånga känslan han hade, när han som litet barn läste sagan. Han ville filma sagan ur ett barns ögon.
Veteranen Jean Marais har rejäl tyngd i rollen som kungen. Trots att han bara är med i en mindre del av filmen, är det han som sätter den djupaste prägeln. Catherine Deneuve är självfallet perfekt som den vackraste prinsessan. Jacques Perrin (Maxence i Les Demoiselles…) spelar prinsen med en viss ironisk distans och Delphine Seyrig är utmärkt i rollen som gudmorsfé (en mycket modern sådan, hon anländer i helikopter till det avslutande bröllopet). Michel Legrand visar återigen sin mångsidighet genom ett ljudspår med väldigt sagotidstypisk karaktär.
Jag tycker att berättandet går tämligen rakt fram, utan några egentliga longörer eller omvägar. Hade jag varit fransman och läst sagan som barn, eller sett filmen som barn, hade jag kanske uppfattat den lite annorlunda. Det fanns referenser – om det nu var referenser – jag inte förstod, varför var tjänarna i Kungens rike blåmålade och de i Prinsens rike rödmålade (t.o.m. hästarna var rödmålade)? Och prinsessans boss, varför harklar hon sig och spottar ut paddor? Orkar jag se den någon mer gång, är det möjligt att jag kan komma att uppskatta detaljer i såväl miljöer som kameraarbete som nu undslapp mig. Efter att ha sett filmen för första gången, är känslan mest ”OK, då kan jag pricka av den…”. Och, som nutida åskådare störs man av sagans incestuösa tema.
1970
91 min
