Jean-Luc Godard är tveklöst en av 1900-talets mest betydande filmskapare. Jag tycker om flera av hans tidigare filmer, men någon gång i mitten/slutet av 60-talet började han gå vilse i ett politiskt filmträsk jag har svårt att forcera. Många tycker också att han med tiden kom att ägna sig åt ett pretentiöst intellektualiserande som är påfrestande. Jag är böjd att hålla med dem.
Á bout de souffle är dock en av de tidiga filmerna jag tycker om, men kan inte låta bli att undra hur den egentligen hade tagits emot idag…
Kameran ska skildra verkligheten, inte skapa den. Att spela in i studio var uteslutet för Godard. Med handhållen kamera gjordes all filmning på Paris gator och i existerande lokaler. Med den relativt lilla handhållna kameran kom man åt miljöer och lokaler där det annars varit mycket svårt att filma. Dessutom möjliggjorde den lätthanterade kameran, utöver dynamiken, intressanta bildkompositioner och -vinklar. Á bout de souffle utgör en trogen dokumentation av gatulivet i Paris 1959 då filmen spelades in. En spelplats är rum 12 i det numera rivna Hotel du Suede, enligt uppgift det minsta hotellrum Godard kunde hitta. Den lilla kameran gjorde det möjligt, men omvittnat, inte lätt, att filma i rummet.
Godard tillhörde kretsen runt Cahiers du Cinéma. Hans kritikerkollegor François Truffaut och Claude Chabrol hade 1959 haft framgångar som regissörer, nu var det Godards tur. Truffaut hade börjat skissa på ett manus om en polismördare, Chabrol bidrog som rådgivare. Det rudimentära manuset lämnades över till Godard, Claude Chabrol berättar i intervju att deras namn fick vara kvar på manuset eftersom det ökade Godards chanser att få göra filmen men att det som finns med i Á bout de souffle är Godards eget material.
Avsaknaden av ett egentligt manus skapade problem under inspelningen. Godard skrev allteftersom, ibland berodde dagens arbete på vad Godard fick ihop under frukosten, vilket innebar att inspelningarna kunde vara klara efter två timmar vissa dagar, det fanns helt enkelt inget material. ”Jag har inga fler idéer…”
De första två veckorna hade inneburit åtta dagar med halvdagsfilmning – men heldagslöner. Självklart var producenten orolig. Jean Seberg som spelade den kvinnliga huvudrollen, Patricia Franchini, var på väg att lämna projektet redan efter första dagen. Hon anförtrodde sin make att inspelningen var så oprofessionellt skött att hon inte trodde sig kunna klara av uppgiften.
Missnöje grodde i teamet. Ryktet gick i Paris, det är årets värsta film, den kommer aldrig att kunna släppas.
Efter avslutad inspelning och en första klippning, var den första versionen 2:15 lång, den måste kortas med tre kvart. Istället för att, som brukligt i sådana situationer, klippa bort hela scener (eller sidotrådar), vilket Godard vägrade, så kortades de. Á bout de souffle kännetecknas av ”hoppande” klipp i scener och abrupta övergångar mellan scener, saker som bröt mot traditionellt filmskapande och som bidrog till att filmen kom att betraktas som epokgörande och nyskapande. Vill man vara elak kan man säga att det nya filmspråket, helt enkelt var en kompromiss mellan regissörens bristande planeringsförmåga och oförmåga att sålla i sitt eget material.
Själv tycker jag att det är viktiga faktorer som går förlorade, hur fascinerande rytm och tempo Godard än får in i berättandet. Den viktigaste av dessa, i min mening, är karaktärsutvecklingen. Många beskriver hur bilden av Michel mognar under den långa scenen i Patricias hotellrum. Det håller jag inte med om. Redan från början är Michel etablerad som korkad, arrogant narcissist. Det förändras inte för att han försöker få Patricia i säng. Av Patricia i sin tur, formas tämligen omgående bilden av en intellektuell wannabe som behöver några års erfarenhet för att fila av valpigheten. Om en annorlunda klippning hade skapat några andra intryck än dessa, vet vi inte, men ryckigheten i berättandet underlättar inte för oss att komma under skinnet på karaktärerna.
Ovanstående ska inte uppfattas som en kritik mot skådespelarna. Såväl Belmondo som Seberg löser sin uppgift med högsta betyg. Jean Seberg hade några år tidigare, under dunder och brak, landat rollen som Jeanne d’Arc i Otto Premingers filmatisering. Den filmen gick inte så bra och efter ytterligare en mindre framgångsrik Premingerfilm, var Sebergs stjärna i dalande. Efter Á bout de souffle var situationen helt annorlunda. För Jean-Paul Belmondo var detta hans stora genombrott. Godard gick in i filmen med en dalande internationell stjärna och kom ut med två stigande.
Hur som helst. Á bout de souffle utgör, med rätta, en av filmhistoriens milstolpar. En film jag tycker om. Men det är inte den perfekta filmen.
1960
90 minuter
