Marlene Dietrich fick kontrakt med Paramount efter Der blaue Engel och lämnade Berlin för USA 1930. Billy Wilder flydde Tyskland efter nazisternas maktövertagande 1933. De hade lärt känna varandra under tiden i Berlin. 1948 återvände de båda till Berlin för denna film, till större delen inspelad i den sönderbombade staden.
Berlin efter krigsslutet, en stad uppdelad mellan de fyra ockupationsmakterna. En amerikansk kongresskommitté är på väg att landa på Tempelhof, med uppdrag att undersöka den moraliska resningen, alternativt avsaknaden därav, hos de amerikanska trupperna. En av medlemmarna är Phoebe Frost, en strikt kongressledamot från Iowa. Introduktionen av henne är rätt underbar, en perfekt karaktärsbeskrivning…
Hon slutar skriva, fäller ihop dokumentmappen och lägger i portföljen. Stoppar ner reservoarpennan i sitt fodral, som hon lägger i portföljen. Hon tar av sig glasögonen och lägger dem i sitt fodral, som hon stoppar ned i portföljen. Hon fäller ihop och låser portföljen, viker ihop nyckelfodralet och lägger det i en portmonnä. Portmonnän lägger hon i en handväska som hon sedan lägger i en bag där hon noggrant drar igen blixtlåset. Nu är hon beredd att tillsammans med sina kollegor titta ut över den sönderbombade ruinstad som breder ut sig på marken under dem.
John Pringle är kapten, med tveksam vandel, i den amerikanska armén. Hans älskarinna är en tysk sångerska, Erika von Schlütow, som har varit lierad med nazisterna. Pringle har fifflat med pappren, så hon har undkommit att placeras i arbetsläger. Phoebe får på en nöjeslokal, Restaurant Lorelei, se Erika uppträda. Med La Dietrich i rollistan, måste man låta Marlene vara Marlene. Utöver en gedigen skådespelarinsats uppträder hon i alla de tre sekvenserna som utspelas på Lorelei.
Nåväl, Miss Frost får ryktesvägen höra att sångerskan har klarat sig undan tack vare en amerikansk officer. Phoebe, som totalt missbedömt Pringle, engagerar denne som medhjälpare när hon bestämmer sig för att utreda hela affären. Han ser det som sin möjlighet att skydda Erika och ställer upp. Vid ett kritiskt tillfälle låtsas han, för att distrahera Phoebe, ha fallit för kongressledamoten från Iowa – som i sin tur faller tämligen pladask.
Pringles överordnade avslöjar för honom att både han och Erika har varit övervakade. Han får se en film där Erika och hennes dåvarande älskare, en efterlyst hög Gestapoofficer, hälsar och samtalar vänskapligt med Hitler. Vid det här laget har Pringle börjat utveckla äkta känslor för Phoebe, men beordras fortsätta träffa Erika för att locka fram hennes svartsjuke ex.
Nåväl, det slutar lyckligt. Exet hamnar på bårhuset, Erika plockas upp av militärpoliserna och Phoebe lägger beslag på Pringle i en scen som speglar den där Pringle låtsades, se ovan.
1945 hade Billy Wilder varit med och regisserat en kort dokumentärfilm som visade vad som mötte de allierade vid befrielsen av de nazistiska utrotningslägren. Han berättar senare i en intervju, hur han kom att inse att en dokumentärfilm kanske inte var det effektivaste sättet att sprida budskapet. Eftersom en dokumentär ofta inte får samma genomslag som en underhållningsfilm, borde man göra en underhållningsfilm – vilket så småningom ledde fram till A Foreign Affair.
Jag tycker att han gjorde ett bra jobb. 1948 var brotten i koncentrationslägren väl kända hos allmänheten, och dessutom omöjliga att göra underhållning av utan att passera smaklöshetens gräns. Billy Wilder valde ett annat fokus. Han skildrar den långsamt startande återuppbyggnaden och är tydlig med att lägga skulden på nazisterna, inte det tyska folket som kollektiv. Avnazifieringen beskrivs som en avprogrammering av ett hjärntvättat folk, samtidigt som det är nödvändigt att hitta de verkliga skurkarna. Tysken i gemen beskrivs annars med viss ömhet, vi ser hur tyskar står på de svarta marknadsplatserna och försöker sälja av sina kvarvarande ägodelar till de amerikanska och sovjetiska soldaterna – en porslinsstatyett för två paket cigaretter. Detta är innan det kalla kriget hettade till (där fick jag till det), de sovjetiska soldaterna framställs som suputer, men sympatiska suputer.
I IMDB klassas filmen som en romantisk dramakomedi. Det ingen rolig film, eller komisk, men den innehåller komedi – på ett välbalanserat sätt. Jag tycker inte att komediinslagen stör ett eventuellt budskap eller banaliserar kriget och dess efterverkningar. Billy Wilders mor och mormor dog i Auschwitz. Mot den bakgrunden är det imponerande att kunna åstadkomma en så välnyanserad film på det aktuella temat. Jag har sett den här filmen två gånger det senaste året och känner mig tämligen säker – inför mig själv – på hur jag bedömt den. Jag kommer att se den igen, men nu kommer det nog att dröja ett tag.
1948
116 min
