Bilskolläraren Marco Mazetti har på senaste tiden drabbats av huvudvärk och yrsel. När han blir illamående under en konsert och måste gå ut och kasta upp kvällens middag, är det droppen för sambon Irène. Nu måste han verkligen uppsöka läkare. Efter läkarbesöket är han märkligt fåordig. Inte förrän morgonen efter, får Irène veta att han har blivit remitterad till en specialist samma dag. Det finns en anledning till varför Marco har varit så ovillig att ge alla detaljer. Läkaren han ska besöka idag, är en gynekolog.
Läkaren har bedrivit egen forskning runt kost- och miljörelaterade hormonförändringar, hans slutsats är att man i framtiden kan komma att se manliga graviditeter. Med alla påtagliga symptom, konstaterar den något biaserade gynekologen att Marco är gravid i fjärde månaden. Epokgörande, och det bekräftar slutsatsen i hans forskning. Naturligtvis är Marco inte gravid, vilket också visar sig när tiden har gått så långt att de törs röntga magen. Under tiden har mycket hunnit hända. Läkaren har presenterat sin forskningsrapport (och Marco) på en medicinsk konferens. Media har självfallet uppmärksammat den unika händelsen. Tidskrifter står i kö för intervjuer, Marco och Irène kommer i TV. Marco får ett lukrativt kontrakt som talesman för ett konfektionsföretag som lanserar en kollektion för havande fäder. Det börjar komma in rapporter från omvärlden om ytterligare gravida fäder.
En sak jag uppskattar med filmen, är att hysterin trots allt är väldigt måttlig. Omgivningen reagerar mest med ”det har jag inte hört förut, men det är väl så det är nu”. Paret blir varken hånat eller misstänkliggjort, vänner, kunder och allmänheten gratulerar. Irènes kollegor på frisersalongen konstaterar att nu kommer det inte dröja länge innan det kommer p-piller för män och nu kommer aborterna att bli fria. Politikerna inser att den nya situationen kommer att orsaka en boom i barnafödandet, nu krävs det insatser för allmän barntillsyn – fäder måste ju kunna arbeta…
Marcello Mastroianni var känd för sina, låt oss säga traditionella, åsikter i jämställdhetsfrågor, något som inte återspeglas i hur han gestaltar Marco. Körskolläraren skildras balanserat utan vare sig ironi eller överdrifter, ett gott komedihantverk. Däremot tycker jag att Catherine Deneuve är något underutnyttjad i rollen som Irène, hon blir egentligen aldrig mer än ett bihang till Marco. Michel Legrand svarar återigen för musiken.
Det är inte någon av Jacques Demys bästa, men helt klart en underhållande film.
1973
91 min
