Skrivsamarbetet mellan Billy Wilder och I.A.L. Diamond fortsatte efter Some Like it Hot. De kompletterade varandra väldigt bra. Wilder var ofta mycket cynisk, vilket Diamond kunde mjuka upp. Wilder regisserade Jack Lemmon som C.C. Baxter, kontorsslav på ett försäkringsbolag. För att klättra i karriären lånar han ut sin bostad till sina överordnande när dessa vill ha en plats att bedriva sina utomäktenskapliga eskapader.
Det är inget vackert porträtt som målas upp av vare sig företagsklimat eller den manliga delen av befolkningen. Den kvinnliga personalen betraktas närmast som bytesdjur av företagstopparna. Baxter verkar vara i grunden sund, han deltar inte i samma jakt men tvekar inte att vara medskyldig genom att låna ut lägenheten. Allt för karriären och en möjlighet till befordran. Den ende manlige karaktär i filmen som visar någon form av moralisk resning är Baxters granne, Dr. Dreyfuss (Jack Kruschen). Dreyfuss som inte känner till hela historien tror att det är Baxter själv som svarar för den livliga trafiken till och från lägenheten. Han är inte road…
Baxters överordnade beskrivs riktigt svinaktigt. De ser tillgången till lyan som en självklarhet. Joe Dobisch (Ray Walston) kan ringa upp mitt i natten, ”Men hon ser ut precis som Marilyn Monroe, lägg nyckeln under mattan, det tar inte mer än en halvtimme”. Klart det tar mer än en halvtimme och när Dobisch lägger fel nyckel under mattan är det något som bara skrattas bort dagen efter. Al Kirkeby (David Lewis) klagar på att spriten är slut, nu får du allt fylla på i barskåpet. När Baxter blir kallad till personaldirektören Jeff D. Sheldrake (Fred MacMurray) tror han att det är för att få sin efterlängtade befordran. Sheldrake, som visar sig vara ett ännu värre svin, har hört talas om arrangemanget och vill också låna nyckeln. När Baxter väl har fått sin befordran, och lämnar det fabriksliknande kontorslandskapet för sitt första egna kontor, med namn på glasdörren, kräver Sheldrake att få en egen extranyckel för sina fasta tider, måndag och torsdag. Vi ser alla svårigheter Baxter genomlider, fryser ute i regnet, bokar om tider för tre personer för att själv kunna få tillgång till sin lägenhet en kväll när han är sjuk. Det finns en tydlig egennytta i hans agerande, men eftersom vi samtidigt uppfattar honom som ett offer för sin egen beredvillighet, känner vi ändå sympati för honom.
Baxter har ett gott öga till en av flickorna som sköter hissarna i byggnaden, Fran Kubelik (Shirley MacLaine). När han får korn på befordran, vågar han på en försiktig och något tafatt uppvaktning. Deras första date, ett teaterbesök, fryser dock inne. Det här är nämligen precis den dagen Sheldrake bestämt sig för att återuppta relationen med Fran, nu när han har någonstans att vara och t.o.m. givit två teaterbiljetter för nyckeln just denna kväll… Sheldrake har lovat att lämna sin fru, men det är ju inte så lätt att hitta rätt tillfälle. På bolagets julfest får Fran höra av Sheldrakes sekreterare (ett tidigare offer), att det är flera kvinnor på företaget som gått igenom samma historia med Sheldrake. På julafton har Sheldrake bokat in lägenheten. Det går ju inte att prata skilsmässa med frun när det är jul och allting. När Fran ger honom sin julklapp så har inget till henne, han kan ju inte komma ifrån för att handla, han ger henne en hundradollarssedel. Nu känner hon sig riktigt billig och konfronterar honom med vad hon hört på festen. När Sheldrake plockar upp sina presenter till familjen och åker hem, hittar Fran en burk sömntabletter (Baxter har rejäla sömnproblem, han får inte mycket sömn de kvällar lägenheten varit utlånad). Hon sväljer tabletterna.
När Baxter kommer hem, hittar han den livlösa Fran. Han får grannen Dr. Dreyfuss att komma över och hjälpa till. Han ringer Sheldrake, men han kan ju inte åka hemifrån nu, det får du sköta själv. Dreyfuss magpumpar och medicinerar, tillsammans går de runt hela natten för att hålla Fran vaken. På morgonen är krisen över, men hon måste stanna kvar hos Baxter några dagar, än är hon för svag för att klara sig själv.
Sheldrake förstår att det är sekreteraren som skvallrat för Fran, hon får sparken på stående fot. Innan hon lämnar byggnaden stämmer hon möte med Mrs. Sheldrake…
Under mellandagarna får Baxter sin belöning för troget arbete, Sheldrake utnämner honom till vice personaldirektör. Med nyckel till chefstoaletten. På nyårsafton vill Sheldrake ha tillbaka extranyckeln som han glömde på julafton. Han har blivit utkastad av frun, så nu kan han gifta sig med Fran, och ikväll har de date, så hit med nyckeln. Baxter vill inte, Sheldrake hotar, nyckeln eller ditt fina kontor, något av dem får du lämna ifrån dig. Baxter ger honom då nyckeln till chefstoaletten. Det är nog nu. Äntligen har han följt Dreyfuss ordination, nu har han blivit en människa. Under nyårsfirandet berättar Sheldrake vad som hänt, varpå Fran lämnar honom och rusar hem till Baxter. Sheldrake sitter ensam, utan fru och utan älskarinna. Han fick vad han förtjänade, men flyter nog tyvärr upp till ytan igen.
Filmen är en svidande satir över unkna könsroller och ett företagsklimat jag hoppas att ingen kvinna behöver uppleva idag (även om jag tillåter mig tvivla på den saken). Samtidigt är det en komedi, men där komiken visas i sammanhang där jag inte tycker att det slipar av satiren. Ett exempel på en balansgång Billy Wilder behärskade med fingertoppskänsla, ungefär på samma sätt som han fick in humor även i Foreign Affair (som jag skrivit om tidigare). Jack Lemmon är den som svarar för merparten av komiken i filmen, men med ett helt annat angreppssätt än i Some Like it Hot. Här lyckas han göra humor av den stress Baxter utsätts för när han ska balansera karriärjakten med det lilla privatliv han trots allt har. Jag måste erkänna att jag inte är någon stor beundare av Shirley MacLaine, men här är hon väldigt bra. Fran är både bräcklig och stark på samma gång, vilket jag tycker MacLaine får fram. Fred MacMurray spelade oftast sympatiska roller, men med Billy Wilder gjorde han två av sin mörkaste, och kanske starkaste prestationer över huvud taget. Både som korrumperad försäkringstjänsteman, och mördare, i Double Indemnity, och som slemmig försäkringstjänsteman i The Apartment finns det ett mörker som Billy Wilder lyckas locka fram. Det krävdes en hel del övertalning för att få med MacMurray i båten, båda gångerna.
Första gången jag såg den här filmen kände jag mig kluven. Wilders rakbladsvassa cynism renderade denna satir fem Oscars, varav tre till Billy Wilder, bästa film, bästa regi och bästa manus. Men otrohet och utnyttjade kvinnor som tema för en komedi… Med en mindre skicklig filmskapare hade de kunnat bli tämligen plumpt, men med Billy Wilders precisa fingertoppskänsla håller sig filmen på rätt sida om gränsen till det osmakliga, och lyckas dessutom få till en högt skattad klassiker. Filmen ligger på Sight and Sounds 100-bästalista 2022. Efter Some Like It Hot, vilket är OK, men före Sunset Boulevard, vilket jag inte håller med om. Bland Billy Wilders filmer vill jag placera även Double Indemnity före The Apartment, men det betyder inte att The Apartment är dålig, eller att jag inte tycker om den. Billy Wilder har helt enkelt gjort så mycket som är väldigt, väldigt bra.
1960
125 minuter
