Försäkra sig om ett alibi, check. Skjutit chefen, tillika älskarinnans make, check. Arrangerat scenen som ett självmord, check. Starta bilen för att hämta upp älskarinnan Florence, check. En sista titt upp mot kontoret, shit.
Äntringsrepet hänger kvar i räcket utanför mordplatsen. Smit förbi vakten, in i hissen. Vakten bryter strömmen, låser porten och tar helg. Fast i hissen…
Julien vet inte att det är ännu värre, i samma ögonblick blir bilen stulen av en ungdomsligist med flickvän. I bilen ligger saker som inte borde hittas av andra, bland annat den andra pistolen och en liten miniatyrkamera.
Medan Julien (Maurice Ronet, Harry i La Piscine) sitter fast i hissen händer mycket annat. Florence (Jeanne Moreau) ser hans bil fara förbi med en ung flicka, Véronique (Yori Bertin), i passagerarsätet. Ovetande om att föraren är den unge biltjuven Louis (Georges Poujouly), undrar hon om Julien har fegat ur. Kvällen kommer, ingen Julien ger sig till känna. Florence vandrar resultatlöst genom Parisnatten till de ställen där Julien kan tänkas vara. Louis mördar två tyska turister. Vid femtiden på morgonen förs Florence in på en polisstation. Hon blir omedelbart frisläppt med hänvisning till sin inflytelserike make. Kommissarie Cherrier (Lino Ventura) frågar om hon känner till en Julien Tavernier som arbetar för maken. Man har hittat Juliens pistol, och söker honom för mordet på två tyska turister. De unga biltjuvarna har nu kommit hem till Véronique. Louis inser att han är körd. Véronique säger att ingen ska få skilja dem åt, tar fram ett rör med några piller som ska göra slut på dem i en självmordspakt. De sväljer pillren och väntar.
När polisen kommer för att söka igenom Juliens kontor, slås strömmen på. Julien slipper ut ur hissen – utan rep och änterhake, han kom ju aldrig så långt innan hissen stannade – och sätter sig, ovetande att hans foto pryder förstasidan på varje morgontidning, på en trottoarservering för att äta frukost. Polisen kommer och arresterar honom. Under tiden har polisen upptäckt självmordet på chefens kontor.
Florence, fast besluten att rädda Julien, letar upp ungdomarna som naturligtvis överlevt. Några bilder i miniatyrkameran är det enda beviset mot Louis, som ger sig iväg till labbet där filmen lämnades in i går natt. Florence följer honom, bara för att se hur Louis precis blir arresterad. Kommissarien hann före till labbet. Tyvärr finns det även några bilder på Julien och Florence på rullen. Makens död kommer i ett annat ljus, alla får slutligen vad de förtjänar.
Som sin första spelfilm, var det verkligen en tät historia Louis Malle lyckades presentera. Under filmskolan gjorde han praktik hos Jacques Costeau (oceanografen som var förebild för Steve Zissou i Wes Andersons Life Aquatic). Praktiken blev tre års anställning, han säger själv att det var där han lärde sig den tekniska delen av filmskapande. Som assistent åt Robert Bresson fick han på nära håll studera personregi. Han beskriver arbetet med Ascenseur som något med väldigt många inslag av ren tur. Tur med en bra producent, tur med manusförfattare, tur att Miles Davis vid den tiden var verksam i Paris och lät sig övertalas att bidra med musiken, men kanske framför allt turen att Jeanne Moreau var både tillgänglig och tillräckligt modig att arbeta med en debuterande regissör.
Jeanne Moreau var redan etablerad som en av Frankrikes främsta scenaktriser. Hon hade också gjort några filmer, men var inte helt bekväm med mediet. En anledning var att hon alltid blev väldigt tungt sminkad och hårt belyst. Hon berättar att hon blev förtjust när Louis Malle förklarade att det var frågan om en lågbudgetfilm. Inget frisyrteam, sminka sig fick hon göra själv, nattscenerna skulle spelas in med befintligt ljus. Hon beskriver inspelningen som en kollegial kreativ process. Filmen blev hennes stora entré i filmvärlden, i flera intervjuer betonar hon hur avgörande den blev för henne. Hon beskriver det som att Louis Malle öppnade dörren för hennes förståelse av filmen som uttrycksmedel och konstform. Malle å sin sida, säger att det var han som lärde sig av Moreau; själv hade han ju bara regisserat fiskar innan.
Scenerna där Florence går runt i Parisnatten, nästan som en galen kvinna enligt Moreau, är starka. Jeanne Moreaus uttrycksfulla ansikte, närmast osminkat (och förlåt att jag säger det, vackrare än någonsin) i ljuset från gatlyktor och skyltfönster blir ytterligare accentuerat av Miles Davis musik.
Miles Davis hade fått se filmen i ett råklippt skick. Efter några dagar då han funderade och diskuterade teman med sin kvintett, var det så dags för inspelning. Kvällen 4/12 1957, i Le Poste Parisien studio, mötte kvintetten upp med Louis Malle och Jeanne Moreau. Filmen spelades upp och Miles Davis improviserade i realtid. Resultatet är legendariskt.
Bakom filmens kriminalhistoria finns en tydlig underström av stämningarna i det samtida Frankrike. Julien är en tidigare fallskärmsjägare som tjänstgjort i Indokinakriget. Han jobbar åt en vapenhandlare som ägnar sig åt ljusskygga affärer, men som trots detta är respekterad och inflytelserik. Kriget i Algeriet hade börjat. Fjärde republiken var på väg att rämna, De Gaulle stod på tur att komma till makten. Frankrike var i en brytningstid, politiskt och kulturellt, med de spänningar som då uppstår.
Som de flesta unga franska filmskapare på den tiden, var även Malle influerad av amerikansk film. Malle skildrade medvetet ett modernare Paris, ett mer ”amerikanskt” Paris, som inte riktigt existerade ännu. Han filmade byggnader och vägar som det ännu så länge bara fanns ett fåtal av, ett försök att fånga ett Paris som det skulle komma att vara tio år senare. Ett motell, straxt utanför Paris, spelar en viktig roll i filmen. I Frankrike fanns vid den tiden endast ett enda motell, och det låg definitivt inte i närheten av Paris.
Louis Malle kom inte från kretsen runt Cahiers du cinéma som utgjorde den hårda kärnan i det som kom att kallas den nya vågen. Malles första film kom före alla deras. Det här är både noir och nya vågen. Det är inte bara ett kriminaldrama och sammhällskommentar, det är också en kärlekshistoria – skildrad på ett unikt sätt. Julien och Florence träffas aldrig i filmen, deras enda interaktion är ett passionerat telefonsamtal i början av filmen, precis innan Julien ska mörda maken.
Jag tycker att Ascenseur pour l’échafaud är en, i sin genre, närmast perfekt film.
1958
92 min
