När filmen börjar är vi på ett café i Paris. Nana, spelad av Anna Karina, sitter med ryggen mor kameran och pratar med sin man Paul. Vi ser kaffemaskinen i bakgrunden, le patron sysslar med sitt. Kameran går över till Paul, även han filmad bakifrån. Medan samtalet fortsätter, kommer vi tillbaka till Nana. Filmen börjar lugnt, hela filmen har ett lugn som sedan aldrig bryts annat än högst tillfälligt. Men, det här, för att vara början av sextiotalet, nästan provocerande sättet att filma ett samtal, skapar en kontrast mot lugnet.
Filmen är uppdelad i tolv tablåer, isolerade och avslutade episoder, som skapar en sammanhängande kedja där vi följer Nana (Godard lär ha lånat namnet från Renoirs filmatisering av Zolas roman) från uppbrottet från Paul (och den lille sonen) till nedgången i ett liv i prostitution. Ungefär så här mycket visste jag innan jag såg filmen, men redan nu vill jag säga att jag blev överraskad. Jämfört med Godards tidigare filmer är tempot, genom kameraarbete och klippning, rejält nedskruvat. Rent estetisk, bildmässigt, tycker jag att den här filmen är på en helt annan nivå än de tidigare. Över hela filmen vilar ett lugn och någon märklig harmoni som står i skarp kontrast mot det allvarliga temat. Man får en känsla av oengagerad distans gentemot huvudpersonen, ungefär som om det var en dokumentär där regissören är fast besluten att inte bli emotionellt involverad i objektet. Nana är påtagligt närvarande i hela filmen, men eftersom vi i dialogen aldrig får mer än några enstaka ledtrådar till hennes inre, formas vår uppfattning utifrån hennes handlingar och synliga reaktioner.
I Une femme est une femme gavs Anna Karina ett stort utrymme, här dominerar hon fullständigt. I mångt och mycket verkar filmen vara ett utforskande av Anna Karina, minst lika mycket som berättandet av Nanas historia. Den ende, utöver Nana, som får något egentligt utrymme i filmen, är filosofen Brice Parain, som spelar sig själv både fysiskt och i repliker. Det har skrivits mycket om det filosofiska temat och grunderna i den här filmen, men jag är ingen filosof och avstår från kommentar. Lika välanalyserat är hur Vivre sa vie, och skildringen av Anna Karina, ska ses mot bakgrund av regissörens och aktrisens långt ifrån problemfria äktenskap. Någon har sagt att filmen är som en kärleksförklaring till Anna Karina, en kärlek Godard är oförmögen att uttrycka annat än genom kameralinsen. Den tolkningen köper jag.
I den här filmen har vi, med ett väldigt effektivt undantag, inga exempel på de närmast maniska hoppklippen från À bout de souffle. Kameraåkningar, panoreringar och zoomningar är balanserade och uppenbart välplanerade. Där Godard bryter mot de gängse normerna, är istället främst i bildkomposition, bildutsnitt och kameravinklar.
Exempelvis följs samtalet på caféet, i början av filmen, av flera alternativa varianter att – för sin tid – nydanande filma konversationer. Vi har fler scener där någon (eller båda) samtalspart(er)s ansikte är dolt, kamera som cirklar runt samtalet eller samtal med kontrahenterna delvis beskurna ut ur bildrutan; tekniker vi idag har vant oss vid, men som på sextiotalet bröt mot det traditionella.
Bruket av närbilder är omfattande i Vivre sa vie, inte minst för närgånget undersökande av huvudpersonens reaktioner och minspel, men även för att, både berättarmässigt och känslomässigt, effektivt betona detaljer. En närbild på ett bebyxat höftparti där torskens hand sticks ner i byxfickan för att plocka fram betalningen, blir påfallande stark – bara för att nämna ett exempel.
I en av de tidiga tablåerna sitter Nana på en biograf. Det är Dreyers La passion de Jeanne d’Arc som visas. Renée Falconetti (hennes namn anges oftast som Maria Falconetti, men hennes dotter anger i intervju att modern föredrog namnet Renée) i titelrollen presenterar där ett av filmhistoriens mest uttrycksfulla ansikten med ögon som talar direkt till oss, utan ord. Det finns ställen i Vivre sa vie där jag tycker att Anna Karina kommer i närheten.
Den vackra lilla melodislingan som återkommer i tablåerna är komponerad av Michel Legrand. Det här är en film jag gärna ser för de filmiskt estetiska och tekniska kvaliteterna, men samtidigt jobbig att se på grund av temat den behandlar. Jag behöver alltid lite ”ladda upp” innan jag ser om den, men har hittills aldrig ångrat mig efteråt.
1962
84 minuter
