En japansk Mad Men, så lika och så olika, men mycket mer än så. Regissören Yasuzo Masumura presenterar en bitande satir över det japanska ekonomiska undret.
Det förvånar att filmen spelades in redan 1958, den har en intensitet och ett tempo som får den att kännas betydligt modernare än så.
Goda, som har fått ett snabbspår i karriären genom att gifta sig med chefens dotter, är den stigande marknadsföringsstjärnan på godistillverkaren World. Företagets försäljningssiffror är vikande, Goda får ansvaret för en aggressiv reklamkampanj som måste överträffa de båda huvudkonkurrenternas marknadsföring. Hans eget mål är att ta över svärfaderns jobb. Som huvudmedhjälpare i kampanjen enrollerar han den nyanställde Nishi.
Ett nödvändigt steg är att hitta någon som kan vara ett nytt, fräscht ansikte utåt för kampanjen. Av en ren slump träffar de på den naiva och impulsiva sjuttonåriga Kyoko. Genom hårdlansering i press, radio och det nya mediet TV, når hon stjärnstatus redan innan hon presenteras som Worlds nya Poster Girl. Iförd rymddräkt – kampanjens tema är rymden – deltar hon i TV-inspelningar och allehanda jippon.
Kampanjen drivs i ett hänsynslöst tempo som sliter hårt på de inblandade, inte minst Goda som, likt sin detroniserade svärfar, hostar blod mot slutet av filmen. Nishi har under resans gång fått inse att gamla vänskaper och lojaliteter inte längre är något värda, dels hur han själv blir sviken men kanske främst hur han själv sviker.
Det är helt uppenbart att Kyoko upplever sina ”15 minutes of fame”, tio år innan begreppet ens myntades. Flera gånger under filmen återkommer replikskiften om hur stjärnor tänds och släcks, hur lätt det är att med pressen hjälp skapa en ny berömdhet. Yta utan innehåll. Det visas också hur förgänglig denna berömdhet kan vara då en gråtande åskådare till en av Kyokos TV-inspelningar visar sig vara en av Worlds tidigare Poster Girls – arbetslös och, som det verkar, utan utsikter till nya engagemang. Berömmelsens flyktighet symboliseras väldigt tydligt redan i början av filmen. Den första sekvensen visar hur Kyoko vänder sig om, mot kameran, och sträcker armarna mot skyn. Där fryser bilden, tonar över till svartvitt och multipliceras stegvis under förtexterna. Till slut har vi mer än hundra små bilder av Kyoko tills en vidpust blåser dem alla ur synfältet.
Filmen skildrar ett Japan i förändring. I en nyckelscen diskuterar ledningsgruppen hur man ska kannibalisera på en av konkurrenterna, vars fabrik blivit förstörd i en eldsvåda. När Godas svärfar påminner om gamla samurajdygder som respekt och heder, blir han både hånad och utskälld – vilket är den slutliga spiken i kistan för hans karriär. Bushidon har ersatts av en hänsynslös kapitalism.
Mot slutet av filmen, då den desillusionerade Nishi konfronterar Goda – som desperat försöker rädda det som återstår av kampanjen – utspelas följande repliskifte…
N: Not me. I’m getting out of this business!
G: Quit? Then what?
N: I’ll live like a human being. My life will have meaning.
G: Are you dreaming? This is Japan.
Som sagt, det här känns som en modern film med många beröringspunkter mot vår tid. Det här är en film jag kommer att se igen någon gång, både för de filmiska kvaliteterna och som samtidsdokument.
1958
95 min
