Brigitte Bardot filmdebuterade redan 1952 och blev tämligen omgående både känd och ökänd som sexsymbol. I och med Et Dieu… créa la femme (Och gud skapade kvinnan…) 1956 blev hon världsberömd. I början av 60-talet var hon inte bara ett av filmvärldens största namn, utan ett av världens mest kända namn över huvud taget. Filmhistorikern Colin MacCabe säger, i en introduktion till Le mépris, att den närmsta jämförelsen – med avseende på berömmelse – är med prinsessan Diana.
Bardot hade under sin karriär fått ganska skarp inhemsk kritik, men försvarades av Cahiers du cinéma. Godard och Bardot hade blivit bekanta, stjärnan berättade att hon gärna ville göra en film med Godard. Samtidigt tyckte Carlo Ponti, som varit medproducent (med Georges de Beauregard – Georges de Beauregard och Carlo Ponti hade varit med tidigt i nya vågen. Beauregard redan med À bout de souffle, tillsamman producerade de bl.a. Lola och Cléo de 5 à 7) till Une femme est une femme och Les Carabiniers, att det fick räcka med nya vågen, nu ville han producera ”vanliga” filmer. Godards svar var ”Jag älskar all film, visst kan jag regissera en vanlig film. Ge mig en bok jag kan göra ett manus av.” Boken blev en roman av Alberto Moravia, filmen blev Le mépris. Bardot hade läst romanen och ville gärna göra rollen som Camille.
Med ett gediget komplett manuskript och den garanterade publikmagneten Brigitte Bardot med på tåget, blev det inte svårt att skrapa ihop till en rejäl budget. Som producent lyckades man också fiska in Joseph E. Levine. Jag tror det var enda gången Godard samarbetade med en amerikansk producent. Levine var ganska sur efter visningen av den första versionen. Här hade han pytsat in mängder av dollar i en Bardot-film och så hade hon kläderna på sig i hela filmen. Nädu Godard, nu får du allt skärpa till dig. Ja, ja, säger Godard och spelar in den mycket vackra inledningsscenen där Bardots Camille Javal ligger naken i sängen (på mage) med maken Paul Javal (Michel Piccoli). Färg och Cinemascope.
På ytan är det här en film om en filminspelning och ett äktenskaps sammanbrott. Den amerikanske producenten Jeremy Prokosch (Jack Palance) vill anlita Paul Javal för att skriva om manuset för en film baserad på Odysséen. Prokosch är inte alls nöjd med regissören Fritz Lang (spelad av Fritz Lang, här behövdes inga påklistrade filmhistoriska referenser, här hade Godard tillgång till äkta vara), som i amerikanens tycke gör en alltför klassisk tolkning av materialet, med alldeles för mycket symbolik istället för nakna kvinnor. Det är väldigt stora spänningar mellan producenten och regissören (som knappt orkar dölja sitt förakt för amerikanen – det är dock ej det föraktet som är det centrala i filmen), och det är inga problem att förstå vilken sida som har Godards sympatier. När Fritz Lang och Paul Javal citerar Hölderlin och Dante, plockar Prokosch upp ett litet häfte med citat som verkar komma från lyckokakorna på en kinesrestaurang. Löjet växer ytterligare när vi inser att producenten inte behärskar den manuella växellådan i sin sportbil. Nej, Godard visar inte upp något vackert porträtt av producenten. För övrigt var stämningen mellan Godard och Jack Palance under inspelningen ungefär lika kärleksfull som den mellan Odysséens regissör och producent. (Bagdad Café är den enda film jag kan påminna mig, på rak arm, där Jack Palance rollkaraktär ger ett sympatiskt intryck. En bra skurk.)
Under ytan kan vi ana några andra teman. Piccoli berättar från kostymprovningarna att Godard rekommenderade en hatt han själv hade velat ha. ”Då insåg jag hur jag skulle spela Javal, jag skulle spela honom som Godard. Jag och Bardot ställde oss i Godards och Anna Karinas skor.” Att det sönderfallande äktenskapet på filmduken är en spegling av Godards eget äktenskap, är ingen långsökt tolkning.
För det andra… I filmen har vi giganten Fritz Lang, en representant för något som inte längre existerar, det gamla Hollywood, en av Godards idoler. Representerade det nya Hollywood har vi här den burduse Prokosch, kulturellt och intellektuellt en krympling. Godards kärlek till Hollywood har passerat sitt bäst före-datum, nu bryter han upp.. För det tredje; vid den här tiden hade Vietnamkriget redan börjat trappas upp, det är många som vill läsa in USAs aggressiva utrikespolitik i Prokosch gestalt.
Vi följer filmteamet några dagar under vilka Camilles kärlek till maken förbyts i förakt. Paul frågar flera gånger varför hon föraktar honom, men får aldrig något svar. Observerar vi hur Camille betraktar sin man i några nyckelscener, tror jag vi själva förstår svaret. Prokosch har hört om Camilles skönhet redan innan han träffat paret Javal, och när de ses första gången börjar han, illa dolt (och ursäkta språket), limma på henne. Camille är inte trakterad av den uppmärksamhet amerikanen visar henne. När Prokosch bjuder hem makarna på en drink, men tyvärr bara har plats för en passagerare i bilen, säger Paul till Camille ”åk du, jag kan ta en taxi”. Han förstår inte att Camille vill bli räddad från amerikanen. Den giftiga blick hon ger honom när bilen åker iväg, säger det mesta. Det här är inte enda gången Paul lämnar henne ensam med Prokosch, vi ser att det är mot hennes vilja men Paul förstår ingenting. Vi ser och förstår. Allt i enlighet med ett citat från Godard, ”Kameran är till för att se, att se det vi inte ser”. En replik mot slutet av filmen; ”Odysseus insåg för sent att han förlorat Penelopes kärlek, för han hade varit för försiktig.” sammanfattar hela situationen. Frågan är hur självreflekterande den repliken var för manusförfattaren Godard.
Le mépris är vackert filmad. Godard, som låter Fritz Lang säga att ”Cinemascope är inte för människor, utan för ormar och begravningar”, behärskar Cinemascope-formatet och ger också prov på ett effektivt rörligt kamerarbete, speciellt i en lång scen som utspelas i Javals lägenhet i Rom.
Fastän det är väldigt plågsamt att se Pauls självdestruktiva väg mot förlusten av Camilles kärlek, är det en film jag tycker väldigt mycket om. Alla skådespelare excellerar i sina roller. Kort sagt en väldigt bra film.
1963
103 min
