Under en period med mycket fransk och (företrädevis äldre) amerikansk film, är det dags för lite multitasking. I detta fall betyder det asiatiskt med en dragning mot Japan och Hong Kong. Rundturen började med Jackie Chans Police Story, tre underhållande filmer men, ärligt talat, inte så mycket att skriva om. Däremot finns det anledning att behandla en film som visserligen är producerad av Jackie Chan, men av helt annan karktär. Rouge i regi av Stanley Kwan.
Platsen är Hong Kong. Året är 1934. Fleur (Anita Mui) är en medlem av det lätta gardet som väcker intresset hos Chan (Leslie Cheung), arvtagare till en apotekskedja. Deras relation utvecklas till kärlek, men när deras förbindelse motarbetas av Chens familj, sluter de en självmordspakt för att kunna förenas i evigheten. Vi förflyttar oss nu till 1987. Fleur har förgäves väntat på Chen i 53 år. Som spöke återvänder hon till Hong Kong för att söka efter Chen.
Det första självklara draget är naturligtvis att sätta in en tidningsannons under personligt. På tidningens kontor träffar hon Yuen (Alex Man) som hjälper till, men eftersom Fleur inte har några pengar får publiceringen anstå till dagen efter när hon kommer tillbaka med likvida medel. Yuen beger sig hemåt och blir först förvånad när han stöter på Fleur på gatan utanför kontoret, förbryllad när hon dyker upp på hans matställe, därefter något obehagligt berörd när hon sitter på hans buss och slutligen skräckslagen när han inser att hon är ett spöke. Fleur lyckas dock lugna ner honom och när hon har fått berätta sin historia väcks hans empati. När sedan Yuens flickvän Ah (Emily Cho) också övertygas om sakernas faktiska tillstånd, beslutar det levande paret att hjälpa spöket i sitt sökande.
Så här långt har jag inte berättat mer än vad som framgår av IMDbs korta storyline – mer än så tänker jag inte spoila – men av den texten inser man att det kan ta vägen i stort sett vart som helst. Det finns några roliga scener, men det är absolut ingen komedi. Visserligen ett spöke, men definitivt inte horror. Den bästa kategoriseringen är nog ”romantiskt fantasydrama”, och ett väldigt trivsamt sådant. Handlingen hoppar mellan 1934, där vi får se hur Fleurs och Chens historia utvecklas, och 1987 där vi får följa Fleurs sökande.
Den som gör störst intryck i filmen är utan tvekan Anita Mui som Fleur. Anita Mui var framgångsrik både som aktris och Cantopop-artist (precis som Leslie Cheung) innan sin förtida bortgång i cancer, endast 40 år fyllda. I ett väldigt återhållet spel, anpassat efter karaktären i den aktuella tidsepoken, lyckas hon genom opiumdimmorna förmedla ett känsloregister både som levande och som spöke. Innan hon gick bort hann hon, bland annat, spela in två actionrullar med Maggie Cheung och Michelle Yeoh. De amerikanska rättigheterna till de filmerna verkar ligga hos Janus Films; på internet cirkulerar ett rykte att de kommer att släppas på skiva av Criterion. Om så sker, är åtminstone min förbeställning given…
Men nu tillbaka till Rouge. Filmen bjuder på flera vackra scenbyggen, speciellt i sekvenserna från 1934, om än ej samma visuella orgie som exempelvis Hou Hsiao-Hsiens Flowers of Shanghai. I de moderna scenerna är färgskalan mer nedtonad. Kameraarbetet är relativt dynamiskt, stillsamt dynamiskt, effektivt bildberättande snarare än sökande estetiken i varje sekund – vilket inte innebär att det saknas vackert komponerade sekvenser, särskilt i scener från 1934 hittar vi ett mer lyriskt bildspråk. Det är möjligt att jag observerar ännu mer när jag ser filmen nästa gång, vilket jag kommer att göra.
Egentligen är jag pinsamt obevandrad i filmutbudet från Hong Kong, av Stanley Kwans alster har jag tidigare bara sett hans halvt biopic, halvt dokumentära Ruan Ling Yu (Center Stage), vilket var några år sedan – en film jag verkligen vill rekommendera. Som jag minns den, gjorde den ett större intryck på mig än Rouge. Men inte desto mindre, det här är en film värd att se.
1987
98 min
