Efter framgångarna med Les parapluies de Cherbourg kom så möjligheten att äntligen göra en musical. Det framgångsrika samarbetet med Michel Legrand fick en självklar fortsättning i den här filmen. Flera städer var uppe på förslag som inspelningsplats, men när Jacques Demy (och Agnès Varda som var med och scoutade) fick se Place Colbert i Rochefort, var valet avgjort. Torget kom att utgöra en central inspelningsplats. Alla utomhusscener spelades in där eller på stadens gator. För filmning inomhus nyttjades befintliga hus i staden. Exempelvis fick ett kontor i kommunhuset utgöra tvillingarnas dansstudio. I förberedelsearbetet inför inspelningen målades stora delar av staden, bland annat tusentals fönsterluckor, i noggrant matchade färger. Bernard Evein fick slita, men resultatet blev slående.
Utöver en Oscarsnominering för musiken, gjorde filmen succé i Frankrike. Parallellt med den ”riktiga” filmen spelade man in en engelskspråkig version. Den gick inte alls bra i USA, där kritikerna menade att Demy hade misslyckats med att härma en klassisk amerikansk musical. Jag dristar mig att undra om de förstod vad de hade sett. Även om inspirationen kom från den amerikanska traditionen, och även om både Demy och producenten talade om ”american-style”, så inte var det en efterapning enligt standardformuläret de avsåg.
Nya vågen hade, bland annat, en strävan att föra ut filmen, fantasin, i verkligheten. Att som här, låta sång, dans och övrig handling utföras på stadens gator, alltså verkliga gator, är knappast något som standardmässigt hade gjorts i amerikanska musicals. Att de potentiella kärleksparen i filmen, konsekvent och med sekundprecision, lyckas undvika det slumpartade möte alla väntar på, kan nog skapa en ovan frustration. De filmer i genren som hade publik framgång vid den här tiden var antingen omarbetade scenföreställningar, tecknad Disney eller Elvis. En annan möjlig faktor kan därför vara musiken. Michel Legrand var en musikalisk kameleont, lika hemma i klassisk musik, jazz, rock och andra musikformer. Den fantastiska musiken till filmen kan möjligen ha varit lite svårtillgänglig för den genomsnittlige amerikanske biobesökaren. Och till sist, hur ofta är man med om att en till synes sympatisk, om än något knarrig, biroll visar sig vara styckmördare?
Men, om man ska vara ärlig, koreografin kan inte matcha de föregående decenniernas stora Hollywoodproduktioner.
Hela handlingen utspelas under fyra dagar, fredag till måndag, runt den årliga marknadskarnevalen. Tvillingarna Delphine och Solange Garnier spelas av de verkliga systrarna Catherine Deneuve och Françoise Dorléac. Den ena systern gick vidare och utvecklades till fransk films grand old lady, den andra omkom tragiskt i en bilolycka bara några månader efter filmens premiär. Frågan är om inte Françoise Dorléac hade förutsättningar att bli en ännu större skådespelare än systern Catherine. I ett tidigt manusskede erbjöds Brigitte Bardot och Audrey Hepburn rollerna som systrar. Enligt Demy tackade de båda nej av samma anledning, de var lite rädda för konkurrensen från den andra. Ytterligare ett av dessa tillfällen man är tacksam för att ”om”, faktiskt inte var…
Delphine har just dumpat sin pojkvän, en djävulsk skit till gallerist. Nu väntar vi på att hon ska möta Maxence, spelad av Jacques Perrin (som spelade den vuxne regissören i Cinema Paradiso), en matros med konstnärsambitioner som när han muckar på måndag flyttar till Paris.
Flickornas mamma Yvonne Garnier spelas av den legendariska Danielle Darrieux. Deras pappa får vi inte veta så mycket om, men de har en betydligt yngre halvbror. Om jag har fått till kronologin, så bör den fadern vara Simon Dame gestaltad av Michel Piccoli (det är nästan lättare att nämna en film han inte varit med i: Star Wars). Yvonne dumpade Simon för flera år sedan eftersom hans efternamn var så löjligt, hon kunde inte tänka sig att bli kallad Madame Dame.
Vad ingen vet är att Simon är den nyetablerade musikhandlare i staden hos vilken Solange köper sina notpapper. Hon behöver mycket notpapper för sin i princip färdiga pianokonsert. Solange flyttar till Paris på måndag för att satsa på en karriär som kompositör. Delphine kommer att följa med för att satsa på sin dans. Tilläggas kan att Simon har flyttat till Rochefort för minnet av Yvonne, som han tror är gift och bor i Mexico. Han kommer inte att flytta till Paris på måndag.
Simon är, sedan konservatorietiden, god vän med den framgångsrike kompositören Andy Miller (Gene Kelly) som precis kommit till staden för att överraska sin gamle vän. Andy och Solange råkar faktiskt träffas, men hon tror att han bara är en typisk amerikansk turist och vill inte beblanda sig – först straxt därpå inser hon hur djupt mötet berört henne. Andy åker tillbaka till Paris på måndag.
På marknaden har vi också de båda kringresande månglarna (motorcyklar, cyklar och fritidsbåtar) Bill (Grover Dale) och Etienne, spelad av George Chakiris (från den första versionen av West Side Story). De lyckas träffa precis alla, men ingen är intresserad. På måndag ska de åka vidare till nästa evenemang.
Vi ser några av Jacques Demys kännetecken även i den här filmen. Till att börja med den ensamma mamman Yvonne. Demy hade tillägnat Max Ophüls sin första film. Danielle Darrieux, som spelar Yvonne (och f.ö. fick uppleva sin hundrade födelsedag), spelade ledande roller i två av Ophüls mest kända verk, Le Plaisir (Kärlekens fröjder) och Madame de… (Bröllopsgåvan). I den här filmen är det Gene Kelly som kör en vit cab.
Under konversationen runt ett tårtbord får vi nyheter om en gammal bekant. Mme Desnoyers (den lilla Céciles mamma) från Lola är nu gift med en frisör i Cherbourg, brodern till hennes avlidne förste make – den broder som i själva verket är Céciles fader. Och beträffande Lola… Styckmördarens offer är en före detta cabaresångerska, känd under artistnamnet Lola-Lola. Vissa förståsigpåare tolkar detta som att Lola har gått ett olyckligt öde till mötes. Med tanke på offrets angivna ålder, är det mer troligt att det är en vinkning till Josef von Sternbergs Lola Lola från Der blaue Engel. Stackars Marlene.
Det finns fler filmreferenser i Les Demoiselles. När Etienne och Bill knackar på hos tvillingarna för att be dem uppträda på marknaden, öpnnar Solange dörren med ett ”Åh, det är Jules och Jim”. När de sedan uppträder är deras röda klänningar definitivt en referens till Marilyn Monroe och Jane Russel i Gentlemen Prefer Blondes.
Jacques Demy var gift med Agnès Varda, kanske ännu mer framgångsrik filmskapare än han. De gav sig aldrig på några gemensamma filmprojekt (mycket klokt), men i Les demoiselles ser vi faktiskt Agnès i en pytteliten biroll. Hon är en av nunnorna som kommer in i Simons butik precis före Solange, det är hon som håller upp dörren när de lämnar butiken. Jag undrar om det inte är hennes fniss som hörs efter ”Au revoir, Monsieur Dame”.
Eftersom jag, som alla, uppskattar en god kameraåkning, är det speciellt en som måste rekommenderas. Den startar vid 8:17 med kameran ungefär i normal ögonhöjd, riktad mot dansarna på torget. Därefter vrider kameran och följer dansarna som går mot och förbi kameran mot sidan av torget. Kameran fortsätter sedan fram mot och in i tvillingarnas dansstudio på andra våningen. Efter att ha gått från vänstra väggen medsols till den högra är åkningen slut. Sedan finns det en till liten sekvens när kameran följer Delphine på väg till galleriet för att fimpa äcklet. Det roliga här är att se hur de hon möter dansar och interagerar med henne.
Det är helt enkelt en skön stämning i den filmen och musiken blir bara bättre och bättre för varje gång. En film man blir på bra humör av, vilket var Demys avsikt. Efter att fått publiken att gråta med Les parapluies de Cherbourg, ville han göra en film där publiken lämnade salongen under sång och dans. Det är en film som hittills har blivit bättre och bättre för varje gång jag sett den. Jag tycker att La baie des anges är den bästa film Jacques Demy regisserade, men Les demoiselles de Rochefort är den jag helst ser. Logiskt?
1967
124 min
