Billy Wilder och I.A.L. Diamond igen. Manuset är inte utan poänger och det är inget fel på vare sig Wilders regi eller skådisarnas insatser. Ändå har jag lite problem med den här filmen, den känns helt enkelt sunkig. Gång efter gång parades Audrey Hepburn samman med betydligt äldre motspelare i romantiska roller. Audrey Hepburn var 28 när filmen släpptes, men spelade en ännu yngre karaktär, drygt 20. Gary Cooper var 58 men ser faktiskt lite äldre ut än så. Är det någon psykologisk insikt jag saknar när jag inte ser dem som ett självklart kärlekspar? Blir det inte lite Sugar Daddy med ung trofé?
Samma mönster, 20-30 år äldre kavaljer hittar vi i filmer med Hepburn och Fred Astaire, Humphrey Bogart, Rex Harrison samt Cary Grant (som visserligen tackade nej till den här rollen p.g.a. åldersskillnaden, men som några år senare till sist lät sig övertalas att delta i Charade). Men, jag får väl acceptera att det var annorlunda för 60 år sedan (eller mer) när dessa filmer spelades in, och bortse från detta störmoment – med undantag från Funny Face (Kär i Paris), för den tycker jag rent illa om och, med all respekt för Fred Astaire men han är en totalt felaktig rolltillsättning i den filmen.
Nåväl, med överseende med alla detta, filmen är smårolig ibland. Maurice Chevalier spelar Claude Chavasse, privatdetektiv med specialitet att skugga otrogna äkta hälfter. Hans senaste klient, Monsieur X (John McGiver), har just fått bekräftat att Mme X har en affär med en notorisk förförare, den välbärgade globetrottande affärsmannen Frank Flannagan (Gary Cooper). M. X visar då sin pistol och konstaterar att det kommer att flyta blod ikväll.
Detektivens unga dotter, cellisten Ariane (Audrey Hepburn), har tjuvlyssnat på samtalet. Hon vill inte att någon ska mördas och tar sig in i Flannagans hotellrum vid den tidpunkt X står skjutklar utanför dörren. Snabbt ut med Mme genom fönstret, X konstaterar att han tagit fel. Flannagan är räddad. Och sedan så fortsätter det.
Poängen i hela filmen är att Flannagan manipuleras att falla för Ariane genom att besegras med egna vapen. Hon utger sig för att vara lika oberörd, erfaren och världsvan som Flannagan.
Stundtals rolig, men som framgått är jag långt ifrån odelat positiv inför den här filmen. Givet situationen gör de båda huvudrollerna en godkänd insats, men framför allt var det Maurice Chevalier som fadern och John McGivers Monsieur X som fann mitt största gillande. Det är inte alltid jag tycker att Maurice Chevalier tillför så mycket mer än bara lite jovialisk parisisk charm, men här funkar han riktigt bra. Om man inte, som jag, stör sig på åldersskillnaden, så är det två timmars lättsam underhållning.
1957
130 minuter
