En på sitt sätt charmig film, men egentligen inte särskilt anmärkningsvärd – om det inte vore för det faktum att det här var den enda film där Carole Lombard och Clark Gable spelade mot varandra. Sju år senare var de gifta med varandra.
Det var också en film som pekades ut som tydlig måltavla för Hayskoden när, främst, katolska kyrkan pressade Hollywood att stoppa allt snusk och all omoral som vällde ut från filmbolagens studios.
Carole Lombard hade hunnit med ett antal huvudroller redan innan den här filmen, framför allt i olika romantiska roller. Skolad hos Mack Sennett, som hon var, lyser hennes komiska talang stundtals igenom här, men inte lika ohämmat och frisläppt som i senare filmer.
MGM hade under en tid lagt ner mycket arbete på att lansera Clark Gable som förste älskare. Han hade haft huvudroller mot flera av Hollywoods stora kvinnliga stjärnor, hans karriärkurva pekade vid den här tiden brant uppåt. Att han hade haft affärer med i stort sett alla sina kvinnliga motspelare var nog inte allmänt känt, eller påverkade i vilket fall inte hans växande beundrarskara. Såvitt jag vet, finns det dock inga belägg för att hans relation med Carole Lombard (som var gift med William Powell), skulle varit annat än rent professionell. Deras romans började flera år senare. De gifte sig 1939. Carole Lombard förolyckades i en flygkrasch 1942, efter vilken Gable tog värvning i flygvapnet och fullgjorde aktiv tjänst i stridande förband under andra världskriget. Han repade sig egentligen aldrig efter Lombards död. Trots att han var gift två gånger till – fortfarande gift vid sin bortgång 1960 – var det hans uttalade önskan att begravas intill Carole Lombard, vilket också skedde.
Clark Gable spelar Jerry ”Babe” Stewart, en notorisk falskspelare. I hans team ingår Charlie Vane (Grant Mitchell), Vargas (Paul Ellis) och Kay Everly (Dorothy Mackaill). De lurar in välbärgade offer som med hjälp av preparerade kortlekar fås att förlora stora summor. Polisen ”Dickie” Collins (J. Farrell MacDonald) är dem på spåren, det enda han behöver är någon som är villig att vittna mot gänget – och speciellt mot Babe. Kay är kär i Babe, men han vill inte se Kay som något annat än kumpan. Sviken och arg hotar hon att vittna mot honom.
Babe finner det nu för gott att lämna stan för ett tag. Han blundar och sätter pennan i en tidtabell, varpå han köper en tågbiljett till Glendale. På biblioteket i Glendale arbetar Connie Randall (Carole Lombard) som väcker hans intresse. Här är det inte frågan om någon blyg, försiktig uppvaktning; här är det som att se Stora Stygga Vargen närma sig en ovanligt smaklig griskulting. Intresset är inte ensidigt. Med dagens mått mätt är deras romantiska scener absolut ingenting, men efter dåtidens mått uppfattades de som väldigt rakt på.
Efter att ha singlat slant om saken, gifter de sig och återvänder till New York. Connie tror att Babe är en framgångsrik affärsman. För att uppehålla skenet tillbringar han dagarna på en bekants kontor. Kvällar och nätter ägnas åt den verkliga inkomstkällan, falskspelet. Resten av filmen kan väl beskrivas som hur en kvinnas villkorslösa kärlek kan reformera även det mest förhärdade hjärta och cyniska sinne.
Filmen regisserades av Wesley Ruggles som även hade samma funktion i I’m No Angel med Mae West, vilken jag skrivit om tidigare. I rollistan, för övrigt, hittar vi främst Grant Mitchell, en birollsskådis som syntes på duken ganska ofta under 30- och 40-talen. Bland de mest kända filmer han spelade i, hittar vi Frank Capras Arsenic and Old Lace och Mr. Smith Goes to Washington.
På det hela taget är det en trivsam liten film. Kanske inte det första jag väljer att se om under mina perioder av ”nu är det dags för lite pre-code Hollywood”, men definitivt en film som, satt i sitt sammanhang, är sevärd för filmnörden. Icke-nörden, som bara är ute efter 82 minuters lätt underhållning, och inte ryggar bakåt inför en 90-årig svartvit film, behöver troligen inte bli besviken, detta sagt utan alla garantier.
1932
82 minuter
