Med den talande svenska titeln Föräldrarna, skapar Yasujiro Ozu en finstämd och gripande berättelse om ett åldrande par på besök hos sina vuxna barn i Tokyo. Sonen läkaren och dottern med egen skönhetssalong har inte mycket tid för de gamla. Svärdottern Noriko, förmodad änka efter den yngre sonen som är försvunnen i andra världskriget, är istället den som tar ledigt från jobbet för att kunna umgås med svärföräldrarna och visa dem staden.
Filmen skildrar ett Japan i brytningstiden efter kriget. Men mer generellt visar Ozu, med fingertoppskänsla, en familjedynamik man inte behöver vara vare sig japan, eller leva i början av femtiotalet, för att uppskatta och säkert i vissa delar kunna relatera till. Det är en film som tillåter sig att ta tid, men rymmer samtidigt tillräckligt många vändningar (ej att förväxla med plot twist) för att de 136 minuternas speltid ska kännas lätt avsuttna. Under tiden serveras man en skildring av, ja egentligen livet självt, men kanske främst hur det är att åldras och inte längre vara behövd, Den som är otålig, bör ändå stanna upp för att njuta av Ozus utsökta bildkomposition.
Chisû Ryû och Chieko Higashiyama är utmärkta som det åldrande paret. Ryû, som spelade i 52 av Ozus 54 filmer, var inte 50 fyllda när han fullt trovärdigt porträtterade den 70-årige fadern. Setsuko Hara gör en sympatisk tolkning av den likaledes sympatiska svärdottern Noriko. I rollen som den äldsta sonen Koichi, ser vi Sô Yamamura, kanske mest känd som Amiral Yamamoto i Tora! Tora! Tora!
Tokyo Story är en klassiker som man bara ska se, någon gång i livet. Bli inte förvånad om det visar sig bli fler gånger än så. Det är få filmer där det händer så lite, som ger så mycket.
1953
136 min
