Det här är den, mig veterligen, första versionen av det som också är känt som Dirty Rotten Scoundrels (Rivierans guldgossar, 1988) med Michael Caine och Steve Martin eller senare The Hustle (2019) med Anne Hathaway och Rebel Wilson.
Versionen från 1988 följer i allt väsentligt detta original. Den enda stora skillnaden är att deras offer inte är någon bedragare i sin tur och att amerikanen blir kär på riktigt och följer med henne när hon lämnar Rivieran. Nej, förresten, den största skillnaden är att Rivierans guldgossar är roligare.
David Niven är självfallet mitt i prick som den sofistikerade Lawrence Jameson. Däremot känns Marlon Brando inte helt klockren som Freddy Benson. Brandos rolltolkning är betydligt mindre sympatisk än Steve Martins, vilket kanske också kan bero på att Brandos karaktär egentligen inte är någon bondfångare utan helt enkelt en slemmig förförare. OK, det gör han bra, men komediformatet känns som sagt inte helt klockrent för Brando. Regissören Ralph Levy regisserade endast tre spelfilmer men hade en lång karriär som TV-regissör, med ett flertal serier på meritlistan.
För den som uppskattade Dirty Rotten Scoundrels finns ingen anledning att solka minnet genom att se den här filmen. Jag säger inte att den här filmen är dålig, men det är bara att konstatera, remakes behöver inte alltid vara av ondo. Se 1988 års version istället.
Nishi (Hiroshi Kawaguchi), Goda (Hideo Takamatsu) och Kyoko (Hitomi Nozoe)
En japansk Mad Men, så lika och så olika, men mycket mer än så. Regissören Yasuzo Masumura presenterar en bitande satir över det japanska ekonomiska undret. Det förvånar att filmen spelades in redan 1958, den har en intensitet och ett tempo som får den att kännas betydligt modernare än så.
Goda, som har fått ett snabbspår i karriären genom att gifta sig med chefens dotter, är den stigande marknadsföringsstjärnan på godistillverkaren World. Företagets försäljningssiffror är vikande, Goda får ansvaret för en aggressiv reklamkampanj som måste överträffa de båda huvudkonkurrenternas marknadsföring. Hans eget mål är att ta över svärfaderns jobb. Som huvudmedhjälpare i kampanjen enrollerar han den nyanställde Nishi. Ett nödvändigt steg är att hitta någon som kan vara ett nytt, fräscht ansikte utåt för kampanjen. Av en ren slump träffar de på den naiva och impulsiva sjuttonåriga Kyoko. Genom hårdlansering i press, radio och det nya mediet TV, når hon stjärnstatus redan innan hon presenteras som Worlds nya Poster Girl. Iförd rymddräkt – kampanjens tema är rymden – deltar hon i TV-inspelningar och allehanda jippon. Kampanjen drivs i ett hänsynslöst tempo som sliter hårt på de inblandade, inte minst Goda som, likt sin detroniserade svärfar, hostar blod mot slutet av filmen. Nishi har under resans gång fått inse att gamla vänskaper och lojaliteter inte längre är något värda, dels hur han själv blir sviken men kanske främst hur han själv sviker.
Det är helt uppenbart att Kyoko upplever sina ”15 minutes of fame”, tio år innan begreppet ens myntades. Flera gånger under filmen återkommer replikskiften om hur stjärnor tänds och släcks, hur lätt det är att med pressen hjälp skapa en ny berömdhet. Yta utan innehåll. Det visas också hur förgänglig denna berömdhet kan vara då en gråtande åskådare till en av Kyokos TV-inspelningar visar sig vara en av Worlds tidigare Poster Girls – arbetslös och, som det verkar, utan utsikter till nya engagemang. Berömmelsens flyktighet symboliseras väldigt tydligt redan i början av filmen. Den första sekvensen visar hur Kyoko vänder sig om, mot kameran, och sträcker armarna mot skyn. Där fryser bilden, tonar över till svartvitt och multipliceras stegvis under förtexterna. Till slut har vi mer än hundra små bilder av Kyoko tills en vidpust blåser dem alla ur synfältet.
Filmen skildrar ett Japan i förändring. I en nyckelscen diskuterar ledningsgruppen hur man ska kannibalisera på en av konkurrenterna, vars fabrik blivit förstörd i en eldsvåda. När Godas svärfar påminner om gamla samurajdygder som respekt och heder, blir han både hånad och utskälld – vilket är den slutliga spiken i kistan för hans karriär. Bushidon har ersatts av en hänsynslös kapitalism. Mot slutet av filmen, då den desillusionerade Nishi konfronterar Goda – som desperat försöker rädda det som återstår av kampanjen – utspelas följande repliskifte… N: Not me. I’m getting out of this business! G: Quit? Then what? N: I’ll live like a human being. My life will have meaning. G: Are you dreaming? This is Japan.
Som sagt, det här känns som en modern film med många beröringspunkter mot vår tid. Det här är en film jag kommer att se igen någon gång, både för de filmiska kvaliteterna och som samtidsdokument.
Gud bor i Bryssel. Han är en osympatisk typ. Från lägenheten där han bor med sin hunsade fru och tioåriga dotter, styr han mänskligheten från sin dator genom att skriva in elaka eller småaktiga lagar som t.ex. lag 2128: Den andra kön går alltid snabbare.
Dottern Ea, i opposition mot hans sätt att behandla mänskligheten, tröttnar på att vara instängd i den lilla lägenheten och flyr ut till verkligheten med hjälp av sin bror JC. Han tipsar henne om den hackade torktumlaren, hans egen flyktväg en gång i tiden för väldigt många år sedan. Efter att ha skapat oreda genom att släppa ut alla människors dödstider, vilka annonseras via en mobilapp med nedtickande individuell klocka, ger sig Ea ut att söka de sex nya lärjungar vars personuppgifter hon lägligt plockat med sig från Guds omfattande arkiv. Hon tar hjälp av en vänlig uteliggare som får till uppgift att skriva de nya evangelierna – som ska utgöras av lärjungarnas historier. Det är just dessa historier som utgör en stor del av filmen. Att dödstiderna blivit kända slår ju olika för olika individer, men den dominerande effekten är att folk blir mer fokuserade på att göra det bästa av den tid de har kvar. Sen har vi Kevin också, missa inte honom. Gud är självklart skitförbannad (när folk redan vet när de ska dö, har han inte längre någon hållhake på dem) och ger sig ut på jakt efter Ea. Hans interaktioner med mänskligheten utvecklas inte på det sätt han tänkt sig, i avsaknad av giltiga identifikationshandlingar blir han slutligen utvisad till Uzbekistan. Guds hustru bootar om datorn och skriver in helt andra regler till mänsklighetens fromma.
Det här är en riktigt rolig feelgood-rulle, med berättartekniska grepp som ibland för tankarna till Wes Anderson. Filmen är regisserad av Jaco van Dormael och rymmer en rollista med namn som Catherine Deneuve och Benoît Poelvoorde. Vi ser även Dominique Abel i en kort men underbar sekvens som Adam. Belgarna kan också.
Henri (Georges d’Arnoux), Slemmig kompis (Jacques B. Brunius), Henriette (Sylvia Bataille), M. Dufour (André Gabriello), Anatole (Paul Temps)
I regi av Jean Renoir (ja, son till konstnären) spelades denna lilla pärla in 1936 men blev liggande. Inspelningen drog ut på tiden, Renoir hade andra engagemang och snart dök det upp ett världskrig. 1945 började den dock klippas samman under överinseende av Marguerite Houllé, Renoirs partner vid tiden för inspelningen. Under och efter kriget var Renoir själv verksam i USA och fick senare påminnas om det lilla stycke han regisserat 1936. Filmen visades första gången vid Cannesfestivalen 1946 och fick kommersiell premiär senare samma år. Filmen bygger på en novell av Guy de Maupassant.
M. Dufour tar med sig fru, moder och dottern Henriette på en utflykt till ett värdshus på Seinestranden (även om det inte var där den spelades in, Seinestranden 1935 var inte densamma som 1860 då historien utspelar sig). Med på utflykten är också Anatole, biträdet i M. Dufours butik. Vid värdshuset stiftar vi bekantskap med två lokala charmörer, Henri och hans slemmige kompis. Vid sitt lunchbord blir de båda kumpanerna varse Henriette och hennes mamma. Den slemmige kompisen är helt klart bara ute efter en erövring, medans Henri i ett tidigare skede beskrivit sig som en typisk familjeman – han är ute efter något riktigt. Hur som helst bestämmer de sig för att pröva lyckan med de båda eleganta parisiskorna. När M. Dufour, som bara är intresserad av att fiska, ger sin välsignelse då kumpanerna bjuder damerna på en båttur, kan förförelsen börja. Henri ror ut med Henriette och den slemmige kompisen ger sig iväg med den överförtjusta Mme. Dufour. Det hela avlöper som man kan tro och dagen lider mot sitt slut. Utan några pinsamma avslöjanden, misstankar eller skandaler beger sig utflyktssällskapet tillbaka till staden. I det här stadiet kände jag ett visst obehag; men vad, ska de luspudlarna komma undan med detta, och hur kommer Henriette att känna sig imorgon? Men å andra sidan, är det kumpanerna eller kvinnorna som hade fått känna skammen? Just då fortsätter filmen med en epilog. Några år senare återvänder Henri med sin roddbåt till samma ställe vid samma flodstrand. Han får då se de numera äkta makarna Henriette och Anatole, den senare tagandes sig en tupplur, uttröttad av allt metande. Henriette går fram till Henri som förklarar att han ofta återkommer dit, till platsen där han upplevt sin största lycka. Henriette, lika rörd som Henri, svarar att hon drömmer om det varje natt. Betraktarens eventuella obehag flyr undan för ett bitterljuvt vemod över deras kärlek, en kärlek som aldrig var menad att gå i full blom.
Många har sett filmen som en Renoirs hyllning till sin far och hans verk. Många scener, speciellt utomhusscenerna, är definitivt präglade av impressionismens bildspråk. Flera scener utgör dessutom ett närmast direkt återskapande av några av den äldre Renoirs verk.
Filmen rymmer en hel del humor. Regissören själv bidrar med gott humör i birollen som värdshusvärd samtidigt som farmor mest sitter och sover. Den slemmige kompisens sätt att diaboliskt stryka handen över sina överdimensionerade mustascher ska heller inte missas. Framför allt är det dock M. Dufour och Anatole som utgör det komiska inslaget. Dessa karaktärer gestaltas av skådespelare som har omisskännliga likheter med Laurel & Hardy, en likhet som accentueras av karaktärernas agerande. Anatole är uppenbarligen ingen tankens gigant och framstår som allmänt tafatt och oduglig – mot slutet av epilogen har han t.o.m. stora problem att få på sig sin kavaj.
Som kuriosa kan också nämnas att Henri Cartier-Bresson skymtar förbi i en biroll (den präststuderande som ängsligt sneglar på Henriette i gungan).
Här kommer du inte att hitta några regelrätta recensioner, det finns det andra som gör bättre. Du kommer nog heller inte att hitta något som finns på den aktuella repertoaren eller särskilt mycket som är tydlig mainstream, inte aktuell mainstream i alla fall. Däremot kommer det att dyka upp en hel del, mer eller mindre kända, klassiska filmer från olika epoker. Jag kommer att försöka fånga mina tankar runt filmer jag ser och ibland deras regissörer och skådisar. Huvudsakligen är det nog för min egen skull, ett sätt att komma tillbaka och minnas. Det händer, mer ofta än jag egentligen skulle vilja, att jag senare frågar mig själv ”Jag såg ju den här; vad hände egentligen, hur slutade det och vad tyckte jag?”.
Så någon helt spoilerfri läsning garanteras inte. Och förresten… visst är det ofta man uppfattar, och uppskattar, en film annorlunda när man ser om den, när man inte behöver fokusera på handlingen. Spoilerskräck är inte min grej.
